Upp 7:2–4, 9–14; 1 Joh 3:1–3; Matt 5:1–12a
Alla helgons dag påminner om uppdelningen av kyrkan i den stridande, den lidande och den triumferande kyrkan. På allhelgonadagen firas den triumferande kyrkan i himlen. Liturgin högtidlighåller då alla som redan har nått sitt slutgiltiga mål och skådar Gud ansikte mot ansikte – helgonen som har anlänt till den himmelska gemenskapen, målet för varje människas strävan.
Dagen därpå, alla själars dag, är en bönedag för den lidande kyrkan i skärselden. Den liturgiska färgen är svart eller violett, och i mässan minns vi de avlidna som ännu inte är hos Gud utan först måste renas innan de kan träda in i hans rike. Det brukar sägas att de flesta som dör i nådens tillstånd tillbringar en tid i skärselden innan de kan upptas i himlen. Endast helgonen är så fullkomligt förenade med Gud att de kan gå in i den himmelska glädjen utan att först passera denna rening.
Den tredje delen är den stridande kyrkan här på jorden, som består av alla som ännu är på väg mot sitt slutgiltiga mål. Beteckningen ”den stridande kyrkan” uttrycker att det kristna livet är en kamp om helighet. I Jobs bok läser vi: ”En krigstjänst är människans liv på jorden, och hennes dagar som en stridsmans” (Job 7:1 enligt Vulgata). Vi är på väg mot det himmelska paradiset, men vägen dit är kantad av faror. Därför måste vi vara vaksamma om vi vill nå fram utan att falla.
Så bildar alla helgons dag och alla själars dag en helhet som påminner oss om kyrkans odelbara gemenskap. Den stridande, den lidande och den triumferande kyrkan är inte tre åtskilda verkligheter, utan tre tillstånd hos en och samma kyrka. Genom bön, bot och barmhärtighetsverk kan vi hjälpa våra bröder och systrar i skärselden, medan vi själva får stöd av de heligas förbön. Dessa dagar inbjuder oss därför att leva mer medvetet i kommunionen med hela Kristi mystiska kropp – i hopp om att en dag få dela den triumferande kyrkans glädje inför Guds ansikte.
p. Mikael Schink S.J.
