Jes 25:6–10a; Fil 4:12–14, 19–20; Matt 22:1–14
Liknelsen om bröllopsfesten är en bild av människans förvandling och förening med Gud genom nåden. Kungen har redan ordnat allt: festen står färdig innan människan gjort något för att förtjäna den. Med andra ord kan vi inte förtjäna relationen med Gud eller Guds nåd – den kommer till oss som en oförtjänt gåva.
De först inbjudna avvisar festen, upptagna som de är av sina åkrar och affärer. Människan är så bunden vid sin invanda ordning, sina planer och föreställningar, att hon inte förmår ta emot det nya livet från Gud. När kallelsen blir ett hot mot den gamla ordningen svarar hon till sist med våld. Stadens förstörelse kan då förstås som den gamla livsformens sammanbrott: den gamla människan måste dö för att den nya ska kunna uppstå.
Därefter öppnas vägarna, och alla bjuds in – både onda och goda. Nåden visar sig inte vara förbehållen de redan värdiga, utan når människan där hon faktiskt befinner sig. Men liksom de först inbjudna måste även de senare låta sig förvandlas av nåden. Mannen utan bröllopskläder visar att det inte räcker att bara träda in i den nya verkligheten; man måste också låta sig förändras av den. Kläderna symboliserar en ny gestalt, ett nytt sätt att vara.
Liknelsens paradox är att inbjudan visserligen är ovillkorlig, men att svaret kräver förvandling. Människan kan inte förtjäna sin plats vid bordet – men hon måste låta det hon blivit inbjuden till förändra henne.
p. Mikael Schink S.J.
