Jes 45:1, 4–6; 1 Thess 1:1–5a; Matt 22:15–21
Fariséerna och Herodes anhängare förenas i försöket att fånga Jesus i en motsättning: Gud eller världen, tro eller politik, det andliga eller det materiella. De representerar två olika system – det religiösa och det världsliga – som båda vill reducera det levande till en bestämd kategori. Men Jesus låter sig inte fångas av frågan. Han ser den avsikt som döljer sig bakom den.
Myntet blir berättelsens centrala symbol. Det bär kejsarens bild och namn och hör därför till kejsarens ordning. Men Jesu svar väcker en djupare fråga: Vad bär då Guds bild? Människan. Hon är skapad till Guds avbild och tillhör därför Gud på ett annat och djupare sätt än något världsligt system kan göra anspråk på.
”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” innebär därför inte bara en åtskillnad mellan religion och politik. Det innebär att skilja mellan det yttre och det innersta. Världen kan göra anspråk på pengar, arbete, roller och samhälleliga plikter, men den får inte göra anspråk på människans djupaste identitet. Människans själ får inte reduceras till en funktion i ett socialt eller ens religiöst sammanhang; hon bär på en djupare verklighet som måste få komma till uttryck i hennes liv.
Även om ”det som tillhör kejsaren” är skilt från ”det som tillhör Gud”, är de alltså inte orelaterade till varandra. Tvärtom är textens djupare logik att den samhälleliga sfären, trots sin legitima självständighet, måste ordnas mot Gud – i den meningen att den tar hänsyn till människans djupare kallelse och längtan att förenas med honom.
p. Mikael Schink S.J.
