Jes 5:1–7; Fil 4:6–9; Matt 21:33–43
Förra veckan trampade Jesus på översteprästernas tår och sårade deras stolthet. Dagens liknelse uppfattas därför som en ren provokation.
Profeten Jesaja säger i den första läsningen: ”Jag vill sjunga en sång om min älskade vän, en sång om min vän och hans vingård.” Vännen har planterat en vingård och med stor möda och omsorg förberett den för att bära god frukt. ”Han väntade söta druvor, men vingården gav sura.” I sin oförståelse frågar han: ”Vad mer kunde jag göra för min vingård, som jag inte redan har gjort? Jag väntade söta druvor – varför gav den mig sura?”
I Jesu liknelse vägrar arrendatorerna att ge ägaren den del av skörden som tillhör honom. Deras uppror går så långt att det inte räcker med att misshandla och driva bort ägarens sändebud. När han till sist skickar sin egen son dödar de honom.
Liksom Jesajas vän beslutar att bryta ner vingårdens stängsel och riva dess murar så att den lämnas åt sitt öde, säger de äldste själva vad vingårdens ägare bör göra: ”Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid.” Jesus bekräftar deras dom och säger: ”Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt.”
Dessa ord väckte de äldstes vrede och bidrog till deras beslut att söka Jesu död. För oss, Kristi efterföljare, bör de i stället bli en väckarklocka. Finns det något i mitt eget liv som behöver förändras? Bär jag den frukt som Herren väntar sig av mig? Må de sura druvorna i mitt liv få mogna till söta druvor, till frukt som ger Gud den ära och det som tillkommer honom.
p Henrik-Maria av de Heliga Hjärtana Duenas OCD
