2 Mos 22:21–27; 1 Thess 1:5b–10; Matt 22:34–40
Det dubbla kärleksbudet kan liknas vid korsets två axlar. Den lodräta axeln representerar kärleken till Gud, den vågräta kärleken till nästan. Den första är riktningen vertikal eller inåtriktad: hela människans existens – hennes känsloliv, livskraft och intellekt – vänds mot sin gudomliga källa. Den andra är riktningen utåt: samma intensitet av omsorg och värde som man ger sig själv riktas mot den andre.
Tillsammans bildar de två bjälkarna ett kors, eller en koordinataxel. Utan den vertikala dimensionen blir den horisontella ytlig, egoistisk och ytterst meningslös; utan den horisontella förblir den vertikala oinkarnerad, abstrakt och steril. Att ”hela lagen och profeterna” vilar på det dubbla kärleksbudet beror just på att all etisk och religiös tradition i grunden handlar om hur dessa två relationer hålls levande.
Men korset rymmer ännu ett element: dess centrum, skärningspunkten mellan de två bjälkarna. Denna mittpunkt representerar det egna jaget. Kärleken till sig själv är inbegripen i det dubbla kärleksbudet: ”Älska din nästa som dig själv”. Thomas av Aquino gick så långt som att hävda att vi inte kan älska vare sig Gud eller vår nästa utan att älska oss själva. Liksom korsets bjälkar växer fram ur dess mitt, måste den äkta gudskärleken och kärleken till nästan bottna i en äkta kärlek till det egna jaget.
Ordningen mellan kärleken till oss själva och kärleken till andra hänger samman med att vi inte kan älska andra annat än genom att på något sätt se dem som förenade med oss själva. Den gudomliga kärleken har därför sin grund i den övernaturliga föreningen mellan Gud och mänskligheten som sker när vi inlemmas i Kristi mystiska kropp.
p. Mikael Schink S.J.
