Jes 22:19–23; Rom 11:33–36; Matt 16:13–20
”Du är Messias, den levande Gudens son!” En enkel fiskare som bytt riktning i livet, som kommer att förneka det han just sagt tre gånger, som kommer att bli den förste påven, utropar detta vid Jordans källor i Cesarea Filippi. Det är Simons ord, han som här får namnet Petrus. Visst är det ett evangelium och mysterium att denne enkle man, som inte ens skrev sin berättelse om Jesus själv utan tog hjälp av publikanen Matteus, proklamerar denna sanning om Jesus.
Hur tänkte egentligen Jesus när han kallade sin lärjungaskara? Varför valde han inte ut ett antal skriftlärda och ansedda män istället för ett gäng fiskare, tullindrivare, milismän och kvinnor? Det undrade säkert Paulus också när ha retoriskt frågar i den andra läsningen: ”Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?”
Jesus ger svaret på frågorna själv i evangeliet: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.” Han väljer människor som har tro och som har kärlek till honom. Så bygger han sin kyrka; av bräckliga kärl. Detta är ett evangelium till oss i dag drygt två tusen år senare; trots vår bräcklighet är vi inympade i kyrkan genom dopet.
I vår lärjungaskola, vad kan vi lära av Petrus och Paulus och deras bröder och systrar i lärjungaskaran? Trots våra tillkortakommanden, tvivel, svek och osäkerhet gör Kristus oss till levande stenar i kyrkans murar. Jesus har tillit till och förväntan på oss att bli sanna människor. ”Hans är härligheten i evighet, amen.”
diakon Staffan Gerdmar
