Alfred Schnittke; Cappella Amsterdam; dir. Daniel Reuss (Pentatone PTC 5187 028)
År 988 lät storfursten Vladimir i Kiev döpa sig i floder Dnjepr, och med honom blev hela det ryska folket döpt. Så brukar Rysslands kristnande beskrivas. Tusen år senare firades jubileet i Sovjetunionen, på dess väg mot sin undergång. Borta var den militanta ateismen, nu härskade Michail Gorbatjov. Och Alfred Schnittke fick uppdraget att skriva musik till jubileet, och så tillkom hans Stikhi Pokayanniye, Botpsalmer, ett stort verk för kör a cappella
Schnittke, född 1934, son till en judisk far, utbildad i Wien och Moskva, katolik från 1983, var lite misstänkt som ”kosmopolit” i Sovjet, men fick chansen. Och hans verk hör till de största och mest betydande på 1900-talet. Texten kommer från en rysk handskriftssamling från 1500-talet. I tolv avsnitt skildrar textens jag, en munk, sin ångestfulla vånda och själsliga tortyr inför sina synder och sin rädsla för Guds förkastelse och helvetets eld.
Men munken finner tröst i naturen, i dess skönhet och moderliga generositet som ger stillhet och en tillflyktsort från världens larm och ytliga glans, och också från klosterbröder som lever i lyx och överdåd och korrumperade hänger sig år girighet och världslighet. Men framför allt avslutas varje vers med en intensivt hoppfull bön om Guds förbarmande förlåtelse.
Munken beskriver sitt själstillstånd med stor intensitet på gammalryska som även översatt är djupt gripande och berörande. Musik är avskalad och naken. Den följer texten stavelse för stavelse, rytmen varierar, plåga och mörka känslor blir disharmoniska kluster och ackord, som ljusnar i mer hoppfulla avsnitt och särskilt i bönerna om Guds hjälp och förbarmande. Där närmar sig Schnittke de tonala klangerna i den klassiska ryska körsångens stil.
Botpsalmerna blir en skakande upplevelse av förtvivlan och hopp, om försoning och helande. Den allra sista versen är en ordlös hymn om förlösning och tacksamhet.
Kaj Engelhart
