Hans Bergström; Ekerlids förlag, 2026
Vi känner att något saknas i samhället, men kan inte sätta fingret på vad. Bristen kan inte förklaras av arbetslöshet, växthusgaser eller lågkonjunkturer.
I Ett Sverige som försvann gör statsvetaren Hans Bergström ett omvänt försök att fånga detta obegripbara. Från lilla Ambjörby vid Klarälvsdalen i norra Värmland, där han växte upp på 1950-talet, berättar han stillsamt om den tidens lilla Sverige. Det handlar om vardagen, sådant som inte fick någon att lyfta på ögonbrynen, men från vår utkiksplats ter den sig lika exotisk som främmande länder.
Men vi anar ett hem där vi en gång bodde. I Ambjörby hölls livet ihop av människor som utan närmare reflektion skötte sig och varandra, vägledda av levda relationer och praktiska krav. Idag har ”social kontroll” en starkt negativ klang, men inifrån ser man hur självklara normer skapar frihet och tolerans. Det är när allting flyter – som idag – vi upplever det avvikande som hot. När tillvaron är robust möter man det främmande med jämnmod, till och med nyfikenhet. I Ambjörby skulle integration aldrig ha varit ett problem.
Boken är anspråkslös. Bergström försöker inte förklara strukturer, utan låter dem växa fram ur mängden observationer, som ett fotoalbum där bilderna framkallar minnen tills man känner dofterna och hör ljuden. I denna anspråkslöshet är boken också en kritik av dagens samhälle, så mycket starkare just för att den inte uttalas i tid och otid. Boken speglar på så vis den lilla byn. Här saknas känsloutbrott. Därmed blir Bergströms erfarenhet genuin: det är också min längtan, min saknad.
Ett Sverige som försvann är ett tidsdokument, men också en litterär bok. Den som söker destruktiv nostalgi letar förgäves. Bergström vill inte vrida klockan tillbaka. Ytterst och sist handlar boken om Sverige i vår tid.
Roland Poirier Martinsson
