David Thurfjell; Norstedts, 2026
Att vara tagen i anspråk, vara behövd, tillhöra ett sammanhang, vara medlem eller ha ett uppdrag är i korthet David Thurfjells bot mot samtidens meningslöshet. Han menar att meningslösheten är ett resultat av det individualistiska välfärdsprojektet. Vad är då mening? Här gör författaren en poäng i att inte definiera ordet utan lägger all fokus på upplevelsen av mening. Det är både bokens styrka och svaghet, kanske hade en definition kunnat precisera vad mening är, men samtidigt blir boken tillgänglig för en större skara utan att göra just det. Thurfjell tar också upp hur svårt det är att tala om det som är mest meningsfullt för oss. Till och med Jesus fick ta till liknelser för att förklara Guds rike: himmelriket är som en skatt, som en surdeg som genomsyrat allt, som ett senapskorn. Var finns då meningen? I mellanrummet mellan den objektiva verkligheten som är mätbar och det inre subjektiva upplevelserna som är betydligt svårare att mäta. Livet och meningen är större än summan av dess (mätbara) komponenter, skriver David Thurfjell.
Vad är det då för fel på dagens individualistiska välfärdsprojekts samhälle? Diagnoser har getts av många: anomi (sociologen Émile Durkheim), alienation (Karl Marx) och neuros (Sigmund Freud), och David Thurfjell går noga igenom var och en av dessa tillstånd. Deras diagnoser kan förklara meningslösheten i samhället och hur individualismen bidragit till att nedmontera strukturer som kyrkan, klassamhället och patriarkatet. De kollektiv som hållit ihop samhället har briserat, och kvar har blivit en ensam individ, en stat och en välfärd som tagit över de funktioner kollektivet tidigare haft. De band som tidigare höll ihop, rottrådar, finns inte längre. Och vi måste vara behövda, vara tagna i anspråk, för att något ska upplevas som meningsfullt.
Samtidigt, framhåller David Thurfjell, har individualismen gjort människan fri. Nietzsche och existentialismen menar visserligen att livet är meningslöst men med tillägget att detta är en fantastik möjlighet att själv skapa sin mening. Nietzsche säger också att man inte ska önska att det vore annorlunda, utan att man till och med ska älska sitt öde. Blaise Pascal skriver att man ska låtsats till man lyckas. Att låtsats, verkligen ge sig hän, kommer göra det verkligt. Om man låtsats att livet är meningsfullt, kommer det också att bli det.
David Thurfjell använder en stor del av boken till att lyfta fram bot mot meningslöshet, såsom relationer, landskap, frihet och underkastelse, självförädling och, naturligtvis, kärlek. Det enda stötande är när han skriver om extas som meningsfullt och nästan jämställer Theresa av Avila med BDSM (olika former av sexuella rollspel, red. anm.), hinduiska ceremonier och rockkonserter. Men låt gå, boken är fenomenalt intressant. Det blandas anekdoter med forskning i en salig, och då och då spretig, röra. Delar av boken gränsar till självhjälpslitteratur, men den är samtidigt angelägen med tanke på den ökande psykiska ohälsan och den ofrivilliga ensamheten i vår samtid. För visst har David Thurfjell rätt, vi behöver vara behövda, tagna i anspråk.
Jag skulle vilja avsluta med en islamsk sägen som tas upp i boken. En man frågar i sin nöd var Gud är och får inget svar. Människor gör narr av honom. Han tror sig vara bortglömd. Så möter han i en dröm en profet som frågar varför han slutat be. Jag fick inget svar, säger han. Profeten svarar: ”Ditt ’min Gud’ är Guds ’jag är här’. Din längtan är hans svar till dig. Din vilja att nå honom är han som drar dig till sig. Under vart och ett av dina ’min Gud’ finns tusen av hans ’jag är här’”. En katolik vet att Gud är här och att människan är tagen i anspråk och har en mening. Kanske hittar vi inte orden för det och får nöja oss med liknelser – skatt, surdeg, senapskorn – men där i mellanrummet kryllar det av mening, trots det individualistiska välfärdsprojektet.
Carolina Olsson
