Linda Vodopija Stark; Albert Bonniers Förlag, 2025
Liksom tusentals andra flyktingar på 1960-talet flydde Linda Vodopija Starks mormor och hennes unga familj från Kroatien i dåvarande Jugoslavien för att till slut hamna i Sverige. Med mjuka ord och en lugn rytm följer läsaren med till olivlundarna, fikonträden och havet som utgjorde mormors miljö, där hon arbetade, växte upp och levde. Det böljande Adriatiska havet som är så otroligt vackert blev en farofylld väg till flyktingläger i Italien när den kroatiska nordanvinden bora blåste upp kring båten.
Mormor har med sig traumat från flykten och sina andra förluster ända till demensboendet där hon får bo när Alzheimers sjukdom bryter ner hennes minnen. Men den kroatiska själen finns kvar i matlagning och omsorg. Mormor som alltid varit rask och självständig, som inte velat be om hjälp av någon, som burit tunga minnen inom sig, får nu ta emot hjälp av andra. Vad blir det av en människa och hennes minnen när demensen tar dem, och när människan själv dör?
Linda Vodopija Stark beskriver europeisk traumaforskning som gestaltar flyktens effekter på kommande generationer, hur ett liv av umbäranden, rädsla och rotlöshet färgar en familj i flera led. Sverige har sett många stora flyktingströmmar de senaste decennierna. Människor som fastnar i flyktingläger och sedan måste bygga nya liv på en främmande plats. Lindas mormor och morfar arbetade hårt i industrin, och det satte sina spår.
Genom hela läsningen slås jag av igenkännande och minnen från min egen barndom och uppväxt. Den intensiva matlagningen, mamma som berättar att man på 1980-talet i Stockholm kunde bli kallad svartskalle på stan, sparsamheten och inte minst multivitaminjuicen från Lidl.
Claudia Kegel
