Sak 9:9–10; Rom 8:9, 11–13; Matt 11:25–30
Jesus lyfter fram barnet som en förebild för vårt kristna liv. Det lilla barnet är fullt av möjligheter, men kan inte leva på egen hand utan är beroende av föräldrarnas omsorg och kärlek. Att barnet får sitt liv från sina föräldrar är inte en engångshändelse när barnet föds, utan en ständigt pågående kärleksrelation.
Barnet kan känna en tillit i att det blir kroppsligen och andligen buret utan att först behöva förtjäna det. Och det har en mottaglighet för att lära sig och utvecklas. Och en säkerhet i att vad som än händer finns alltid förälderns trygga famn.
Vår stora utmaning är att behålla barnets ödmjukhet när vi går in i vuxenlivet. Det räcker inte att ha en vuxen kropp för att leva ett vuxet liv. Om man tror att man vet allt, kan allt och inte behöver någon annan har man mycket att lära av barnets ödmjukhet och förtröstan.
Jesus är vårt exempel på hur det är att vara en god vuxen. Han har kraft och kunskap men samtidigt ett milt och ödmjukt hjärta – och dessutom en godhjärtad nyfikenhet på människor han möter. Och han har en nära relation med sin Fader.
På ett liknande sätt är det med vår egen relation med vår himmelske Fader. Vår tro är inte en teoretisk lära, utan en levande relation med vår Herre. Av honom har vi fått livet, i honom har vi vår trygghet, av honom kan vi lära och utvecklas.
Det är bättre att vara ödmjuk och inse att man är beroende av Gud, än att försöka leva av egen kraft. Det är naturligare att vara Guds barn – än att stå ensam i världen.
diakon Lars Lindskog
