1 Kung 19:9a, 11–13a; Rom 9:1–5; Matt 14:22–33
Vår förste påve är ute på djupt vatten – men så länge han har blicken fäst på Jesus är det ingen fara.
Under den gröna tiden får vi följa Jesus och lärjungarna i deras vardag. Deras erfarenheter blir en lärjungaskola för oss: Vad innebär det att vara Jesu händer och fötter i världen, och att tillsammans vara kyrkan, Guds folk?
När vi möter lärjungarna är de ensamma i båten på Genesarets sjö. Jesus har dragit sig undan för bön. Sjön är deras hemmaplan; flera av dem är fiskare. Därför blir de skräckslagna när någon kommer gående på vattnet. De vet vad som är möjligt och vad som är omöjligt. Men när de känner igen Jesu röst och hör orden ”Var inte rädda” fylls de av mod.
Petrus tar då ett steg ut på vattnet. Så länge han ser på Jesus bärs han. Men när han fäster blicken på vågorna växer rädslan, tilliten sviktar och han börjar sjunka. Fiskare kunde sällan simma, men Jesus räddar honom.
Vi känner igen oss. I en tid präglad av oro, krig och desinformation är det lätt att tappa hoppet. Ofta uppmanas vi att sitta still i båten. Men kanske är vår kallelse snarare att, med blicken fäst på Kristus, våga ta steget ut i världens stormar och säga till våra medmänniskor: ”Var inte rädda.”
Vår påve Leo uppmanar varje lärjunge att göra Kristi kärlek synlig i världen genom att värna människans värdighet, tjäna sin nästa och arbeta för rättvisa, fred och det gemensamma bästa.
Låt oss fästa blicken på Jesus och ta steget ut i vår vardag och vara Hans händer och fötter för de rädda; exkluderade, svaga och modlösa.
diakon Staffan Gerdmar
