Upp 11:19a; 12:1–6a, 10ab; 1 Kor 15:20–27a; Luk 1:39–56
Två kvinnor möts. Den ena en flicka som just blivit kvinna, Maria, den andra så gammal att hon kunde varit flickans mormor, Elisabet. Hur osannolikt det än låter möts de för att deras förstfödda liv spirar i deras livmödrar. På samma sätt som Elisabets son kommer att vara profetisk är hon det själv när hon utropar till sin unga släkting: ”Välsignad är du bland kvinnor och välsignat det barn du bär inom dig!”
Allt detta blir verkligt och vi tar in den fulla verkligheten; Guds verklighet, som innefattar både det synliga och det osynliga – världsalltets alla dimensioner.
Denna scen hade aldrig utspelat sig om inte den unga kvinnan sagt sitt Ja till att föda Guds son. Tänk att Gud låter denna judiska flicka från landsortshålan Nasaret få avgöra om Guds frälsningsplan skulle förverkligas eller ej, att Gud har sådan tillit och kärlek till människan att han ber om hennes hjälp. Flickan Marias svar på Elisabets profetia är en tacksägelse till Herren för att hon ska få bli Guds moder: ”Min själ prisar Herrens storhet och min ande jublar över Gud min frälsare.”
Påven beskriver Marie himmelsfärd som ett hoppets och livets budskap för hela kyrkan. Maria visar att Gud besegrar döden, men att människan måste svara med sitt eget ”ja” till Guds kärlek. Genom sitt trofasta ja blev hon ett redskap för Guds frälsning och ett föredöme för alla kristna.
Så får vi troende inspireras av den förebild Himmelens drottning är och säga ja till Guds kärlek och föra den vidare till våra medmänniskor. Vi ber: Hell dig Maria, full av nåd!
diakon Staffan Gerdmar
