2 Kung 4:8–11, 14–16; Rom 6:3–4, 8–11; Matt 10:37–42
I evangeliet riktar Jesus tydliga och krävande ord till den som vill vara hans lärjunge. Men det ska inte göra oss modlösa. Lärjungeskapet är inte en prestation utan ett liv att växa in i, med Guds nåd som hjälp. Den ges till oss först i dopet; inträdesbiljetten till ett evigt liv med Jesus, med start här och nu, om vi vill samarbeta. Övriga sakrament förnyar och stärker på olika sätt denna nåd.
Kyrkan är inte en organisation utan en levande gemenskap som gör Jesus Kristus närvarande i varje tid. Tiderna ändras, han förblir densamme. Att säga ”kyrkan är vi” stämmer bara delvis. Vi har själva inte skapat den tro vi lever av utan tagit emot den från tidigare generationers troende, i en två tusen år lång kedja av obruten tillit från Maria från Magdala vid den tomma graven. Alla troende före oss är därför också kyrkan.
Jesus vill att vi lyssnar till kyrkans vittnesbörd och låter tron forma livet. Han pekar på de små och behövande: tron blir verklig i omsorgen i det lilla.
Jesu krav att bli älskad över allt annat, att vi ska vilja att hans vilja sker före allt annat, betyder att inget annat får bli absolut. Han ensam måste vara den som allt går ut på att tjäna, den centralpunkt som allt annat i våra liv utgår från och syftar till. För vår, alla andras och världens skull.
Att ta sitt kors är att vara beredd att möta motstånd, eget och andras, för sanningen. Men när vi ger oss själva till Kristus och tjänsten att vittna för honom, får vi vår lön av Gud. Och den är både annorlunda och långt större än vi kan ana.
f. Thomas Idergard
