Jer 20:10–13; Rom 5:12–15; Matt 10:26–33
Under förra århundradet blev det vanligt att förneka helvetets existens. Det passar inte modern jämlikhet och ”allas rätt” till allt bra. Samtidigt var 1900-talet fullt av obeskrivligt fasansfullt lidande. Kan något vara värre – och evigt? Frågan bär nog på sitt svar.
I dagens evangelium talar Jesus, återigen, om helvetet som en realitet. Men inte dit vi ska döma andra, utan som vi ska göra vad vi kan för att undvika.
Helvetets existens kommer av den fria vilja som Gud har gett människan, för att hon ska kunna älska. Gud tvingar ingen till gemenskap utan ger oss i evigheten det vi aktivt väljer här: ett liv med eller utan Gud. Och Guds kärlek har gjort allt för att vi ska välja Gud, och göra det när vi kan, det vill säga här, vilket alltså är allas bästa.
Guds kärlek blir synlig i Jesus Kristus. Han vill rädda oss från att våra val leder oss bort från Gud. Men räddningen kräver vårt svar. Precis som för den skeppsbrutne som själv måste gripa livbojen som kastas ut.
Och det svaret är tron. Den levs genom att följa Jesus även om det kräver att vi offrar bekvämlighet, erkännande från andra och allt sådant vi tror vi behöver men som går emot Guds plan som kyrkan fått i uppgift att förklara. Precis som för Jesus är det vägen till uppståndelsen.
Vår energi bör därför läggas på relationen till Gud, inte världslig framgång. Även när sanningen förvrängs i stort och smått, är vi kallade att hålla fast vid Kristus och kyrkans tro. Och ta emot riktningen och kraften som ges genom kyrkans lära och sju sakrament. För att varje dag allt bättre kunna säga vårt ja.
f. Thomas Idergard
