2 Mos 19:2–6; 2 Kor 5:6–10; Matt 9:36 – 10:8
Denna söndags evangelium berättar om hur Jesus fylls av medlidande med människorna. Han ser deras lidande och längtan efter mening – och han bryr sig.
Hela Jesus liv, från Betlehem till korset, handlar om att återge oss det vi förlorat genom de första människornas syndafall: vänskap med Gud och evigt liv. Hans undervisning visar vägen, hans mirakel bekräftar den och hans död och uppståndelse öppnar den.
Jesus är den sanne herden som samlar och leder. Kyrkan, som han grundar på apostlarna, under Petrus, fortsätter detta uppdrag och förmedlar ständigt Kristus till världen, genom hennes oföränderliga förkunnelse av kärleken och sanningen, och sju sakrament.
Ett växande intresse för katolsk tro över hela Västvärlden, inte minst bland unga, visar att många förstår att identitetspolitik till höger och vänster, självkonstruktivism, konsumtionshets, sexfixering, eller annat som kulturen framhåller, inte ger mening.
Vår kallelse som döpta är att hjälpa Kristus att utöva sitt herdeskap genom att i ord och handling vittna om hoppet om att allt vi ser här, i en värld präglad av våld, lögner och jagcentrering – precis som världen under arvsynden alltid varit och är – inte är allt. Och aldrig får sista ordet.
Uppgiften som kristen arbetare i skörden är alltid ”normkritisk” i ordets sanna mening. det vill säga, att inte säga vad alla andra säger, eller det människor först, ytligt, tror sig vilja höra. Utan det vi och världen mest behöver: frälsningen i Jesus Kristus.
f. Thomas Idergard
