2 Mos 34:4–6, 8–9; 2 Kor 13:11–13; Joh 3:16–18
Läran om Treenigheten bär hela den kristna tron. Som en natur i tre personer är Gud en fullkomlig gemenskap av kärlek.
Fadern är den gudomliga ursprungsprincipen som i evighet föder Sonen, Guds fullkomliga Ord, som i evighet ger sig helt och för Faderns vilja i det förenande kärleksband, den ömsesidiga, eviga andning, som är Anden.
När Sonen blir människa och dör på korset blir Guds inre liv, denna gudomliga kärleksgemenskap, synlig och tillgänglig för oss. Vi kan förstås inte ”bli” Gud, men vi har i Jesus Kristus fått erbjudandet om att dela Guds liv. Med start här i tid och rum, och fullbordat bortom det av Gud. Om vi säger vårt ja.
En bild av Treenigheten skulle kunna vara trädet: Fadern som rotsystemet, Sonen stammen och Anden saven. Vårt ja till Jesus gör oss till grenar som ympas på trädet.
Kristen tro är inte främst moral, men får moraliska konsekvenser. Det gudomliga livet flödar fritt när grenen förblir förenad med trädet. Men först kommer föreningen som sedan både uttrycks och stärks av våra handlingar.
Att människan är skapad till Guds avbild märks i att varje person är en liten ”treenighet” av förmåga till förnuft, fri vilja och till kärlek. Tanken på mänskliga rättigheter kommer ur denna värdighet. Oavsett ”nyttan” för någon annan. Utan en kristen människosyn förlorar rättigheterna fotfästet.
Kyrkan möjliggör denna människosyn genom att förmedla, forma och nära en levande kristen tro. Hennes enhet under Petrus, i mångfalden av gåvor, speglar också Treenigheten.
f. Thomas Idergard
