När jag började bevaka Vatikanen 2012 var mitt uppdrag enkelt: följa vad påven gjorde eller sade, hålla koll på vad Vatikanen publicerade och skriva om det. Inte så svårt. Men med tiden inser man att det i vissa fall finns mer bakom historien. Den nyfikenheten kan leda till bakgrundsinsikter, samtal ”utanför protokollet” och diskussioner som fördjupar förståelsen av en viss fråga. Och det finns alltid en ”frestelse”, i brist på bättre ord, att inkludera något av dessa privata samtal i en artikel – som en anonym källa.
Med det sagt, jag menar inte att kollegor som använder anonyma källor ska nedvärderas eller pekas ut, särskilt inte när det handlar om att skydda visselblåsare. Anonyma källor har alltid varit en del av Vatikanbevakningen – ofta av nödvändighet. Men deras användning kräver disciplin, en disciplin som kan gå förlorad när en historia är alltför lockande för att motstå.
En av de första lärdomarna jag fick var att det är bäst att förlita sig på en källa som uttalar sig öppet, när jag ville publicera något om ett särskilt känsligt ämne. Det var oerhört frustrerande, men det var rätt beslut. Att använda en anonym källa i det fallet skulle ha väckt fler frågor än det besvarade och kunnat kasta tvivel över artikelns syfte.
Ett möte i Pentagon
Jag blev påmind om den lärdomen när jag den 7 april läste rapporteringar om en artikel som publicerades dagen innan av den konservativa publikationen The Free Press. Artikeln beskrev ett påstått möte mellan Pentagon-tjänstemän och den dåvarande apostoliske nuntien i USA, kardinal Christophe Pierre. Enligt skribenten beskrev ”tjänstemän i Vatikanen, som informerats om mötet och som talade med The Free Press under villkor om anonymitet, mötet som en bitter uppläxning med budskapet att USA har militär makt att göra vad det vill – och att kyrkan gör klokt i att ställa sig på dess sida.”
Påve Leos tal till diplomater i januari, där han beklagade att ”krig åter är på modet och att krigsiver sprider sig”, träffade uppenbarligen en öm punkt hos vissa tjänstemän i Trumps administration, hävdade artikeln. Rapporten uppgav också att en amerikansk tjänsteman ”gick så långt som att hänvisa till Avignonpåvedömet”, alltså den period då påvarna residerade i Avignon i Frankrike under tryck från kung Filip IV.
Men när man läser om mötet är det en sak som sticker ut: inte en enda källa uttalar sig öppet. Det väcker i sig flera frågor.
Kan ett så laddat möte ha ägt rum? Kanske. Påve Leo XIV har inte gjort någon hemlighet av sitt motstånd mot kriget i Iran och mot vissa politiska riktlinjer under Trumpadministrationen, däribland migrationspolitiken. Det är också rimligt att anta att allt som sägs av den första amerikanske påven kommer att jämföras med – och väcka reaktioner i förhållande till – den nuvarande amerikanske presidentens ord och politik.
Tolkningar och kommentarer
Men de mest intensiva reaktionerna har gällt kriget och användningen av Gud för att rättfärdiga våld. Den 26 mars höll USA:s försvarsminister Pete Hegseth en kristen gudstjänst i Pentagon. Under gudstjänsten läste han en bön som han sade hade getts till soldater som genomförde en operation i Venezuela för att gripa dåvarande president Nicolás Maduro.
”Låt varje kula träffa sitt mål mot rättfärdighetens fiender och vårt stora land”, bad Hegseth. ”Ge dem vishet i varje beslut, uthållighet inför prövningen, obruten enhet och ett överväldigande våld i handling mot dem som inte förtjänar någon barmhärtighet.”
Tre dagar senare, på palmsöndagen, höll påve Leo en predikan om ”Jesus, fredens konung, som förkastar kriget och som ingen kan använda för att rättfärdiga krig. Han lyssnar inte till dem som inleder krig, utan avvisar dem och säger: ’Även om ni ber många böner, lyssnar jag inte: era händer är fulla av blod’”, sade påven.
Många var snabba med att se en koppling, men varken påven eller Vatikanen sade dock att det var ett direkt svar till Hegseth.
Ändå är det rimligt att anta att det finns spänningar i relationen mellan USA och Vatikanen. Att man är oenig är inget nytt. Det nya består i hur snabbt spekulationerna fyller tomrummet.
Artikeln i The Free Press gav upphov till en våg av artiklar och inlägg på sociala medier, där många hänvisade till egna anonyma källor för att bekräfta det påstått spända utbytet i Pentagon. Det är värt att notera att historien fick genomslag i etablerade medier först efter att vicepresident J. D. Vance tillfrågats om den.
Med andra ord: Även om berättelsen var lockande hade den svårt att uppfylla ett grundläggande krav – verifiering från öppna källor. Officiella företrädare för USA och Vatikanen bekräftade att mötet hade ägt rum men förnekade att det skulle ha varit konfliktfyllt. Försvarsdepartementet publicerade till och med bilder från mötet när man bestred uppgifterna om konflikt. Trots det dominerades nyhetsflödet av uppgifter från anonyma källor i både katolska och sekulära medier.
Förnekandena om spänningar blev dock kortvariga. När påve Leo förberedde sig för en elvadagarsresa till Afrika gick president Donald Trump till angrepp mot honom på nätet och kallade påven bland annat för ”SVAG i brottsfrågor och usel i utrikespolitik”.
”Jag vill inte ha en påve som tycker att det är okej för Iran att ha kärnvapen. Jag vill inte ha en påve som tycker att det är fruktansvärt att Amerika attackerade Venezuela”, skrev Trump på Truth Social och tillade att han inte ville ha en påve ”som kritiserar USA:s president”.
Han tog också på sig äran för valet av påve Leo. ”Om jag inte varit i Vita huset skulle Leo inte vara i Vatikanen”, skrev Trump.
Fokus på evangeliet
Föga förvånande handlade många journalisters frågor till påven under flygresan till Algeriet om hans svar på Trumps kritik.
”Jag är varken rädd för Trumpadministrationen eller för att tydligt förkunna evangeliets budskap, vilket är kyrkans uppdrag”, sade påven. ”Jag kommer att fortsätta tala kraftfullt mot krig och verka för fred, dialog och multilateralism mellan stater.”
Men även om påven höll fokus på evangeliet i stället för att ge sig in i ett tête-à-tête med den amerikanske presidenten, gjorde mycket av rapporteringen inte det. Under resans första dagar tolkades nästan varje tal eller predikan som berörde orättvisa eller krig som ett indirekt svar till Trump.
Vid ett fredsmöte i Kamerun – ett land som sedan 2017 präglas av en separatistkonflikt – fördömde påven åter användningen av religion för att rättfärdiga våld. ”Men ve dem som manipulerar religionen och Guds namn för egen militär, ekonomisk eller politisk vinning, och drar det heliga ner i mörker och smuts”, sade han. Rubriker antydde snart att uttalandet var ännu en indirekt tillrättavisning av USA:s president.
I stället för att ignorera spekulationerna tog påve Leo upp dem direkt när han talade med journalister på flyget från Kamerun till Angola. ”Mycket av det som skrivits sedan dess har varit kommentarer på kommentarer, där man försöker tolka det som sagts”, konstaterade han. Han gav ett enkelt exempel: talet vid fredsmötet hade förberetts två veckor före Trumps uttalanden. ”Ändå tolkades det som om jag försökte debattera med presidenten, vilket inte alls är mitt intresse”, sade han.
”Jag kommer till Afrika främst som herde, som katolska kyrkans överhuvud, för att vara med folket, för att fira, uppmuntra och följa katoliker över hela kontinenten.”
Ansvarsfull rapportering
Det var en påminnelse – en nödvändig sådan.
I takt med att medielandskapet förändras tenderar jakten efter att vara först att övertrumfa ansvaret att vara korrekt. För att parafrasera påve Leos ord: Kommentarer bygger allt oftare på kommentarer, och tolkningar har börjat att ersätta verifiering.
För katolsk journalistik borde lärdomen vara tydlig: trovärdighet byggs inte på snabbhet eller spekulation, utan på förtroende. Och förtroende byggs på det långsamma sättet – genom att hålla fast vid det som kan bekräftas, stå emot det som inte kan bekräftas, och minnas att berättelsen inte är vad vi tror sker, utan vad vi kan bevisa är sant.
Junno Arocho Esteves
internationell korrespondent, OSV News
