För några månader sedan skrev jag om S:t Pius X:s prästbrödraskap, en traditionalistisk utbrytargrupp, och dess plan att viga fyra biskopar utan påvligt mandat. Som väntat försökte brödraskapet, allmänt känt som SSPX, rättfärdiga sitt agerande genom öppna brev och offentliga upprop. Man bedyrade sin trohet mot kyrkan, samtidigt som man hävdade att olydnad mot påven var nödvändig.
Händelsen väckte naturligtvis stor medial uppmärksamhet, eftersom den utgjorde det första stora provet för påve Leo XIV:s pontifikat. I huvudsak har han överlåtit hanteringen av SSPX:s planer till Vatikanens dikasterium för trosläran, men när journalister den 16 juni ställde frågor till honom utanför det påvliga residenset i Castel Gandolfo kommenterade han offentligt de otillåtna biskopsvigningarna.
– Jag överväger fortfarande att göra ännu en vädjan och säga: Gör inte detta. Låt oss försöka leva i gemenskap inom kyrkan, sade påven då. Men valet är deras. De måste förstå vad det innebär för dem själva och för kyrkan.
Påven konstaterade att splittring bland kristna alltid är smärtsam, och förklarade att den avgörande tvistefrågan med det traditionalistiska brödraskapet är att ”de vägrar att acceptera vissa grundläggande delar av kyrkans lära, med början i flera av Andra Vatikankonciliets ställningstaganden”.
– Om de väljer den vägen är jag ledsen, men vi måste gå vidare, tillade han.
Orubblig opposition
SSPX tog å sin sida tillvara på uppmärksamheten genom att lansera en särskild webbplats om biskopsvigningarna och publicera ett långt uttalande där man försökte förklara att man, trots sin olydnad mot påven, i själva verket skyddade kyrkan från sig själv. I ett öppet brev till påve Leo och kardinalskollegiet förklarade SSPX:s generalsuperior, pater Davide Pagliarani, att han ansåg det nödvändigt att före vigningarna offentliggöra en ”fullständig katolsk trosbekännelse”. Enligt brödraskapets uppfattning lider kyrkan under ett tryck ”inifrån och utifrån som driver henne åt alla tänkbara håll, utom – förefaller det oss – det rätta”.
Därefter publicerade SSPX en tjugoåtta sidor lång ”Katolsk trosbekännelse”, avsedd att ”upplysa själar inför den moderna villfarelsen”, såsom ekumenik, de liturgiska reformerna efter Andra Vatikankonciliet, religionsfrihet och synodalitet.
Påve Leos sista vädjan till brödraskapet kom dagen före biskopsvigningarna. Han bad dem enträget att ”vända om” och varnade för att en schismatisk handling skulle beröva deras anhängare möjligheten att ta emot giltiga sakrament.
”Jag ber för er, eftersom det är en synnerligen allvarlig synd att riva sönder Kristi sömlösa klädnad”, skrev påven. ”Må Herren upplysa era samveten och röra era hjärtan. Med ett sorgset men hoppfullt hjärta känner jag det som min plikt, i kraft av den myndighet jag mottagit av Kristus, att be er avstå från den handling ni avser att utföra.”
Även denna gång svarade SSPX att man skulle fullfölja sina planer och uppmanade i stället påven att ”beakta äktheten” i deras avsikt att konsekrera nya biskopar i stället för att ta till exkommunicering.
Den springande punkten
Den 1 juli riktades blickarna mot SSPX:s prästseminarium i Écône i Schweiz, där biskopsvigningarna genomfördes med all den högtidlighet och prakt man kan förvänta sig av en grupp som sätter ett så stort värde på den liturgi som föregick Andra Vatikankonciliet. Mässan firades utomhus och tiotusentals människor deltog, i vad som såg ut som en helt legitim biskopsvigning – med ett litet men avgörande undantag.
I ceremonins inledningen ställde huvudcelebranten, SSPX-biskopen Alfonso de Galarreta, den obligatoriska frågan i sammanhanget.
– Habetis mandatum apostolicum? (”Har ni ett apostoliskt mandat?”)
Vid en ordinarie biskopsvigning besvaras frågan jakande, varefter det apostoliska mandatet – det påvliga dokument som ger tillstånd till vigningen – läses upp. I Écône steg i stället en medlem av SSPX fram till en talarstol och började läsa en i förväg författad text – från ett stort pergamentblad (för att likna ett officiellt påvligt mandat?). Texten hade bland annat följande innehåll:
”Från Andra Vatikankonciliet och fram till i dag har kyrkans ledning drivits av en anda som står i strid med tron och handlat i strid med den heliga traditionen. De härdar inte längre ut i den sunda läran utan vänder örat från sanningen och lyssnar till myter. Såsom den helige Paulus säger till Timotheos i sitt andra brev anser vi därför, inför Gud, att det är en helig plikt, gentemot den heliga kyrkan och gentemot själarna, att konsekrera biskopar som är helt trogna hennes heliga tradition och hennes ständiga läroämbete.”
Såvitt jag kunde bedöma tog det drygt tre minuter att besvara frågan – vilket förmodligen gör detta till ett av de längsta ”nej” som någonsin uttalats i liturgins historia.
Medan jag följde detta på skärmen och hörde de tankevurpor som krävdes för att skapa detta skenbara mandat, reagerade jag först med att skratta – följt av en känsla av skam och medlidande. Jag skämdes över att det var så lätt för mig att döma eller peka finger åt en grupp, som var beredda att gå så långt för att försvara en handling som inte går att försvara. Samtidigt kände jag medlidande, eftersom det oavsett vilka förklaringar brödraskapet ger till sitt handlande är det tusentals människor som följer SSPX på den ensamma vägen mot exkommunicering, eftersom de upplever att något har gått förlorat i katolska kyrkan.
Ett meningslöst företag
Ändå är det obegripligt att man vänder Kristi ställföreträdare ryggen, samtidigt som man publicerar deklarationer och upprop där man försäkrar sin trohet mot Kristi lära. Men detta är inget nytt och inte heller något som är unikt för traditionalister.
Katoliker från båda sidor av det kyrkliga spektrumet – från traditionalister till progressiva – har fallit för frestelsen att bli ”smörgåsbords-katoliker”. Man väljer och vrakar bland kyrkans lära och accepterar endast det som passar en själv, samtidigt som man gör anspråk på att tillhöra de verkliga väktarna av Kristi vision för kyrkan. Många, betydligt mer lärda och vältaliga än jag, har förklarat varför en sådan väg orsakar större andlig skada än nytta.
Kanske är det heller ingen tillfällighet att vi nu har en påve vars kallelse inspirerades av den helige Augustinus (354–430), en biskop som under sin livstid ställdes inför flera betydande schismer. Augustinus uttryckte saken kanske bäst i en av sina pingstpredikningar, där han uppmanar de kristna att sörja över dem ”som skiljer sig från kyrkan”. Han jämför deras separation med en lem som skiljs från kroppen och säger att även om de fortfarande tycks ha trons alla kännetecken – sakramenten, trosbekännelsen och så vidare – är allt detta ”meningslöst” utan Anden.
”Om en lem skiljs från kroppen följer väl inte anden med? Lemmen kan fortfarande kännas igen för vad den är – ett finger, en hand, en arm eller ett öra. Skild från kroppen behåller den sin form, men inte sitt liv. På samma sätt är det med dem som skilts från kyrkan.” (Helige Augustinus, ur Predikan 268)
Junno Arocho Esteves
internationell korrespondent, OSV News
