Varje gång vi firar liturgi öppnas himlen på glänt. Vi får en försmak, om än aldrig så liten, av den himmelska bröllopsmåltiden när vi deltar i eukaristin. Men då måste vi också öppna oss, omvända oss och ta emot Herren med hela vårt hjärta, med varje fiber i vårt väsen. Därför behöver vi den helige Andes hjälp för att upptäcka att vårt sanna väsen är att vara en homo liturgicus, som lever i ständig tillbedjan och överlåtelse till den levande Guden.
Ingen kan lära oss denna grundhållning bättre än Guds Moder, jungfru Maria. Ingen har lyssnat mer intensivt till Guds Ord än hon – så intensivt, säger kyrkofäderna, att Ordet blev kött i hennes jungfruliga sköte. Ingen har som hon levt så nära Jesus och varit så trogen mot honom. Maria kan lära oss att växa in i denna tillbedjande grundhållning, som gör oss i stånd att leva med i den heliga mässan med varje fiber i vårt väsen. Då kan vi fortsätta att leva i oavlåtlig förening med Jesus också efter mässan.
Den eukaristiska liturgin går då över i vardagens liturgi. Liksom Maria får vi tjäna och överlåta oss till Jesus genom allt det vi gör. Mässan tar egentligen aldrig slut. Det självutgivande offer som Jesus frambär på altaret under mässan måste förvandla oss till Jesu medarbetare, så att vi själva utger oss i kärlek för andra.
Den stora samvetsfrågan är om vi verkligen lever med så intensivt i mässan, hur den än firas och av vem den än firas, hur vi än känner oss? Mässan har ett oändligt, himmelskt värde, oberoende av oss människor. Gud slösar frikostigt med sin nåd, oavsett om prästen eller de troende är värdiga eller ej. Det är nåd utöver nåd. Det tragiska är att vi inte alltid vill ta emot detta och sluter oss för honom.
Därför är den inledande syndabekännelsen i mässan så avgörande. Varje mässa är en ny början i vårt liv – och vem vet, kanske det blir den sista mässan i vårt liv. Vi är menade att förvandlas till en allt större Kristus-likhet varje gång vi firar eukaristin. När bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod skall också vi förvandlas genom det vi tar emot. Wilfrid Stinissen sade en gång att ordet förvandling är så typiskt katolskt. Hela kyrkans liv och liturgi är präglad av förvandling, förlåtelse och heliggörelse. Frågan till var och en av oss är då om vi verkligen vill förvandlas från syndare till helgon, släppa självupptagenhet och självömkan och satsa på självutgivelse i Jesu efterföljd. Här behöver vi jungfru Marias milda men bestämda modershand, som leder oss ut till de fattiga och behövande och bort från egna nöjen och tidsfördriv. Vi ber ofta för Sveriges omvändelse, men vi måste alltid börja med oss själva, annars blir det bara pannkaka av allting.
I mässan tar vi ut himlens glädje i förskott, den eviga härlighet som Gud har berett åt dem som älskar och efterföljer hans Son. Denna härlighet har Sonen vunnit åt oss genom att dö för vår skull. Mässan är också offer. Kristi offer på korset blir sakramentalt närvarande på altaret för vår frälsnings skull. Då måste vi också låta oss själva förvandlas, så att vi är beredda till offer och självutgivande tjänande i Jesu efterföljelse. Annars är allt förgäves. Annars har mässan inte burit frukt i vårt liv. Helgonen brukar säga att det är i det dagliga livet som man ser kriteriet på fromhet och allvaret i tron på Jesus. ”Låt oss lova Herren med vår röst och med vårt förstånd och med den goda handlingen”, säger Augustinus.
När Gud skapade världen var det för att den skulle förhärliga honom. Vi talar om en kosmisk liturgi, där allt från snöflingor till elefanter deltar med liv och lust. Vi människor är vid sidan av änglarna de enda som prisar Gud på ett medvetet sätt. Vi får ge röst åt skapelsen som tillber sin Skapare. Det är en nåd vi har fått, men också ett ansvar. Därför behöver vi skolas in i vår liturgiska kallelse, som skall få sin fulländan i den eviga härligheten. Mässan är den viktigaste skolan där vi lär oss denna heliga uppgift. Oavsett hur mässan firas, efter vilken rit eller på vilket språk, oavsett prästens moraliska status, så har mässan ett oändligt, himmelskt värde. Och det är i vardagens slit och släp som det visar sig om vi har blivit förvandlade av den nåd, som vi får i mässan och som gör oss allt mer lika Jesus. Sverige, ja, hela världen har rätt att få trovärdiga vittnesbörd om Jesus genom dem, som låter sig näras och förvandlas av eukaristin. Vi får alla be om Guds nåd, så att vi får tillhöra denna ödmjuka skara – annars är allt förgäves …
+Anders Arborelius OCD
