Valrörelsen är inne på slutspurten. Skolfrågan står högt upp på agendan, och från riksdagspartierna kommer en rad utspel för att säkerställa ”ordning och reda” i den svenska skolan. Ofta gäller förslagen friskolor, och så sent som härom veckan antogs en ny lag som ytterligare skärper villkoren för dem. Särskilt ofta står konfessionella friskolor i skottgluggen, och ivern är stor att försvåra för detta fåtal skolor – 53 av totalt 4 630 skolor förra skolåret. S och V vill stoppa eller förbjuda konfessionella friskolor helt medan M och L vill införa etableringsstopp. KD, C, MP och SD har en något mjukare linje och vill inte införa direkta förbud så länge undervisningen är helt icke-konfessionell.
I Sverige utgör dessa skolor endast en procent av grundskolorna medan de i stora delar av Europa – även i Norge och Danmark – är självklara alternativ till offentliga skolor. Ändå ses de av många i Sverige med stor skepsis, trots att de konfessionella inslagen redan är marginella, frivilliga och inte får förekomma under lektionstid. Att klappjakten gäller just kristna skolor blir tydligt när man betänker att femtio av de femtiotre konfessionella grundskolorna är kristna (två är judiska och en muslimsk). Men hur förhåller det sig egentligen med kristna skolor? Är de, som det ofta framhålls, ett hot mot mångfald, integration och elevers möjlighet att välja livsåskådning?
En nyligen publicerad rapport från tankesmedjan Claphaminstitutet (Kristna skolor – den verkliga bilden) ger en motsatt bild. Med statistik från Skolverket och Skolinspektionen tillbakavisas påståenden om att kristna skolor bidrar till segregation, ger sämre kunskapsresultat och förmedlar värderingar som strider mot läroplanernas värdegrund. Tvärtom visas att kristna skolor uppnår bättre studieresultat än kommunala skolor (och ger färre glädjebetyg) samt att de har större andel elever med utländsk bakgrund. Dessutom har tre av fyra kristna friskolor även elever med muslimsk eller ickereligiös livssyn.
Att fallerande skolor – både kommunala och friskolor – ska stängas är självklart, och Skolverket tillser redan att så sker. Reglerna skärptes 2019 och ett fåtal icke-fungerande kristna friskolor har stängts sedan dess. Framför allt har det påverkat utbudet av muslimska friskolor: över tjugo har förbjudits efter 2019 på grund av dokumenterade brister, ekonomiska oegentligheter eller larm från SÄPO. Det är med andra ord inte av kvalitetshöjande skäl man vill sätta krokben för konfessionella friskolor, och det är svårt att se att ambitionerna har med annat än ideologi att göra. För vilka är de sakliga argumenten? Drömmen om en värdeneutral skola?
Men pedagogisk verksamhet utan värderingar är omöjligt. Det blev tydligt nyligen då Justitieombudsmannen yttrade sig om en kommunal förskola, som hade arrangerat ett Pridetåg för barnen, och slog fast att förskolan bör ”undvika att anordna aktiviteter för barnen som kan uppfattas som demonstrationer eller andra meningsyttringar”. Även offentliga förskolor förmedlar med andra ord ideologier. Ändå är det de konfessionella förskolorna, av vilka sex är katolska, som ofta framhålls som problem och partierna S, V och L vill stoppa inte bara konfessionella skolor utan även förskolor.
Integrationsfrågan är central i valrörelsen och de flesta kristna friskolor, däribland våra tre katolska grundskolor, har en hög andel elever med utländsk bakgrund. Dessutom är de ofta små och drivs av en engagerad huvudman med ledord grundade i den gyllene regeln. Så eftersom konfessionella inslag redan är frivilliga, vad är det egentligen som skaver? Möjligheten för föräldrar att välja en skola som är öppen för deras livssyn? Eller kanske den kristna tron i sig? Det vore klädsamt av förbudsivrande partier att tala klarspråk i stället för att lägga ut dimridåer om missförhållanden, segregation och ideologi.
Helena D’Arcy
chefredaktör
