Nästan fyra decennier efter brytningen med ärkebiskop Marcel Lefebvre, och i tider då vi upplever en upprepad brytning, framstår en analys av den dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger som högst aktuell.
Den 13 juli 1988, bara några veckor efter att ärkebiskop Marcel Lefebvre hade vigt fyra biskopar utan påvligt mandat, talade kardinal Joseph Ratzinger till biskopar i Santiago de Chile om schismens djupare orsaker. Medan kardinal Ratzinger, som då var prefekt för Troskongregationen, konstaterade att Lefebvres agerande hade lett till en brytning, noterade han att kyrkan behövde rannsaka sig själv, och inte bara peka på ideologiska, kulturella faktorer eller avfärda rörelsens medlemmar som ”nostalgiska”.
”En kristen kan aldrig, och får aldrig, glädja sig över en brytning”, sade han. ”I stället måste man ställa frågan: Har vi på något sätt bidragit, och vad kan vi lära oss?” Ratzinger menade att splittringar kan uppstå när vissa sanningar och värden i den kristna tron inte längre får tillräckligt utrymme. Då riskerar marginaliserad sanning att släppa helheten och bli centrum för en separat rörelse.
Den första punkten i hans tal gällde liturgin och han påpekade att en anledning till att troende söker sig till den äldre liturgin är att de där upplever att ”det heligas värdighet” fortfarande bevaras. Efter Andra Vatikankonciliet hade det på vissa håll, enligt Ratzinger, uppstått en strävan efter ”avsakralisering”. Kyrkor berövades mycket av det som uttryckte det heliga, medan liturgin närmade sig vardaglighet i språk och gester. Kardinal Ratzingers slutsats i slutet av 1980-talet var: ”Vi måste återvinna liturgins sakrala dimension.”
Liturgin är inte underhållning och dess storhet beror inte på prästens kreativitet, betonade han. ”Liturgin är den trefalt helige Gudens närvaro mitt ibland oss, den är den brinnande busken, den är Guds förbund med mänskligheten i Jesus Kristus, död och uppstånden.” När mysteriet förvandlas till underhållning och prästen blir huvudperson riskerar de troende, enligt Ratzinger, att känna sig berövade på något väsentligt.
Den andra punkten i hans tal till Chiles biskopar gällde kyrkans tradition. Ratzinger försvarade kraftfullt Andra Vatikankonciliet som giltigt och bindande för kyrkan, men varnade samtidigt för att behandla konciliet som om allt före det hade förlorat sitt värde. Konciliet får inte uppfattas som ”slutet på traditionen och en fullständig nystart från noll”, framhöll han. Problemet såg han i tendensen att betrakta Andra Vatikankonciliet som en ”superdogm”, som gjorde allt tidigare mindre betydelsefullt. ”Om Andra Vatikankonciliet ska vara trovärdigt måste det presenteras för vad det är: en del av hela och enda traditionen.”
Den tredje punkten var kanske den mest grundläggande: sanningen. Ratzinger avvisade Lefebvres kritik av konciliets undervisning om religionsfriheten och mötet mellan religionerna i Assisi. Samtidigt noterade han att frågan om sanningen under den efterkonciliära tiden alltför ofta ”glöms, eller till och med undertryckts”. När sanningen relativiseras påverkas också kyrkans missionsuppdrag. Om tron inte förkunnar en sanning som är betydelsefull för människans frälsning, frågade Ratzinger, vad är då meningen med missionen?
För honom handlade Lefebvre-krisen därför inte bara om nödvändiga disciplinära åtgärder, utan också om ett tillfälle att reflektera över liturgins helighet, kontinuiteten i traditionen och trons sanning. Nästa fyrtio år senare påminner kardinal Ratzingers ord om vad kyrkan kan lära av schismer.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
