Apg 2:42–47; 1 Pet 1:3–9; Joh 20:19–31
Den 30 april år 2000 instiftade Johannes Paulus II högtiden för den Gudomliga Barmhärtigheten, den söndag vi firar i dag. Samma dag helgonförklarade han syster Faustina Kowalska, den gudomliga barmhärtighetens apostel som, i en tid präglad av krig och lidande, påminde världen om att Guds barmhärtighet är oändligt mycket större än mänsklighetens alla synder.
Sedan dess har andakten till den gudomliga barmhärtigheten spridit sig över hela världen. Det är svårt att finna en kyrka som saknar den välkända bilden av Jesu strålande hjärta, som Jesus själv inspirerade den heliga Faustina.
Dagens evangelium visar oss hur Jesus återigen uppenbarar sig för lärjungarna, denna gång med Tomas närvarande. Jesus tillrättavisar honom för hans brist på tro, och genom Tomas svar har evangeliet gett oss dessa dyrbara ord som uttryck för vår tro: ”Min Herre och min Gud.” Må vi lära oss att tro utan att kräva att få se, så som Jesus uppmanar Tomas och var och en av oss. Jesus gav Tomas en vecka för att ångra sig för hans brist på tro, ett tecken på Herrens tålamod med oss.
Jesus talar ofta om barmhärtighet: ”Saliga de barmhärtiga”, ”Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig”, ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer”. Men framför allt lär han oss att leva barmhärtigheten genom sitt eget exempel. Jesu hjärta grips av medlidande med oss, ”får utan herde”. Det är en barmhärtighet som driver honom till handling: han söker upp syndaren, den sjuke och den lidande för att hjälpa, hela och förlåta.
Vi är Jesu lärjungar om vi följer detta exempel: ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:35). Han ger oss sin barmhärtighet för att vi ska ge den vidare. Där börjar evangelisationen.
msgr Andrés Bernar Borda
