Jes 52:13 – 53:12; Heb 4:14–16; 5:7–9; Joh 18:1 – 19:42
Vi har djupt berörda lyssnat till berättelsen om Kristi lidande, som utgör centrum i denna långfredags liturgi. Efter den sista måltiden begav sig Jesus i går till Getsemane, där han förberedde sig i bön. Han bad apostlarna att vaka och be med honom, så att de inte skulle falla för frestelsen. Men de var trötta och somnade, och när soldaterna griper Jesus, flyr alla skräckslagna.
Jesus tar ensam på sig hela lidandets tyngd: förhöret i Kajafas hus, förödmjukelsen inför soldaterna som slår honom, ensamheten under en natt i fångenskap, den orättvisa rättegången inför Pilatus, gisslandet, törnekronan, korset på hans axlar … allt blir oändligt långt. Men Jesus uthärdar allt av kärlek till oss.
En till synes tillfällig gestalt, Simon från Kyrene, kan hjälpa oss att förena oss med Jesus. Också i vårt liv möter vi korset utan att ha sökt det. Kanske räckte en enda blick från Jesus för att Simon skulle hjälpa honom bära korset. På samma sätt ser Jesus också på oss, för att vi ska lära oss att finna en frälsande mening, en kärlekens mening, i våra kors och i våra lidanden. Tillsammans med Jesus kan vi bära dem, eftersom vi då ser kärleken – myntets andra sida.
Det är svårt att föreställa sig ett större mänskligt lidande än det hos en mor som ser sin oskyldige son dö under tortyr. Marias hjärta genomborrades av svärdet, som profetian hade sagt. Men smärtan finner tröst i tron: Maria tror på sin son, på den frälsande meningen med hans liv och död, och framför allt på löftet om uppståndelsen. Med denna tröst tar hon emot Jesu sargade kropp och lägger den i graven.
Vi förenar oss med Maria i smärtan över våra synder, i trons tröst och i hoppet om uppståndelsen.
msgr Andrés Bernar Borda
