Fredrik Heiding S.J.; Veritas skriftserie nr 12; Veritas förlag, 2025
Att skriva en kort introduktion till Andra Vatikankonciliet (1962–1965) kan inte vara en lätt uppgift. Så mycket tacksammare får man då vara för att pater Fredrik Heiding har velat ta på sig detta och att han har löst det på ett utmärkt sätt.
I inledningen sammanfattar han konciliet med att säga att det präglades av ”en öppen attityd utifrån en trygg kyrklig identitet, som är utåtriktad och utan behov av att polarisera”. Att detta koncilium skiljer sig från andra redan genom sitt formspråk är tydligt för envar. Inga fördömanden (anathemata), ett öppet förhållningsätt. Redan genom att texterna är betydligt längre än vad dittills varit fallet – en del är närmast essäer – öppnas för en mångfasetterad och nyanserad behandling. Texterna från Andra Vatikankonciliet utgör ungefär en tredjedel av den samlade textmassan från de tjugoen koncilier som hittills varit.
Vi får först en historisk tillbakablick och i slutet av boken finns en behändig lista på konciliernas namn, ort och årtal. Sedan tas de fyra viktigaste dokumenten eller de dogmatiska konstitutionerna upp till genomgång: den om liturgin (Sacrosanctum concilium), den om hur uppenbarelsen förmedlas (Dei verbum), den om kyrkan (Lumen gentium) och den om kyrkan och den moderna världen (Gaudium et spes). Vid denna genomgång aktualiseras också andra texter, så till exempel dekretet om ekumeniken och deklarationen om religionsfriheten (det senare särskilt i Gaudium et spes).
Just frågan om religionsfriheten var ett av de mest omdebatterade ämnena under hela konciliet. Det tog fyra år för att nå en enighet om detta. Med rätta skriver Heiding: ”Religionsfrihet var något som katolska kyrkan accepterade snarare än gick i bräschen för.” En annan kontroversiell text var Gaudium et spes, som vissa ansåg vara oproblematiskt optimistisk och inte lämnade någon plats åt tillvarons brustenhet och tragedi. Trots det antogs den just under de dagar då världen genom Kubakrisen balanserade på gränsen till ett storkrig.
Representerar detta koncilium något radikalt nytt i kyrkans historia? Frågan om kontinuitet eller diskontinuitet har under lång tid stått på dagordningen. Författaren är märkbart försiktig på denna punkt, men tycks ansluta sig till påven Benedikt XVI:s uppfattning om en viss medelposition där de båda ytterligheterna avvisas. Frågan hänger samman med konciliets receptionshistoria: Hur har det slagit igenom på olika nivåer? Författaren framhåller också att det kan diskuteras om katolska kyrkan ”moderniserades” genom konciliet.
Boken avslutas med tre bilagor. Först kommer den ovan nämnda förteckningen över samtliga tjugoen koncilier som erkänns av kyrkan. Sedan kommer en lista över påvliga encyklikor under åren 1961–2024. Slutligen får vi en i tabellform uppställd jämförelse mellan den allmänna förbönen i långfredagens liturgi, som den såg ut före konciliet och som den nu ser ut. Inte minst orden om judarna är här värda att begrunda. Boken avslutas med en fyllig litteraturförteckning, här kallad Referenser.
Vi har av Veritas fått ett värdefullt hjälpmedel till Andra Vatikankonciliet. Min förhoppning är att det får många läsare.
Sten Hidal
