Niklas Rådström; Albert Bonniers Förlag, 2026
Detta är sista delen i en trilogi som Rådström karakteriserar som en triptyk, ett tredelat altarskåp. Han menar att verken Boken (2013), En Marialegend (2016) och Judas hågkomster hör ihop som pannåer i ett altarskåp med Boken som mittenverk. De senmedeltida Hieronymus Bosch och Lucas Cranach är konstnärer Rådström nämner i efterordet till Judas hågkomster, och jag upplever i samtliga verk en berättarteknisk frändskap med båda. Myllret av gestalter är som hos konstnärerna sett med närhet och ömhet, även i de mest groteska ögonblick, landskap och miljöer gestaltas med sådan autentisk närhet att läsaren kan uppleva sig vara just där. Likt Bosch och Cranach som tänjde på gränserna för sin tids estiska uttryck tycks Rådström pröva skapandet, skrivandet och berättandet som verktyg för att lära känna, kanske komma nära det outgrundliga.
Textens fiktiva jagberättare, Judas, skriver när han är ”en ofattbar gammal man” sina hågkomster från vandringsåren med mästaren och de många åren därefter. I fiktionen Rådström etablerar skrivs ”för en fjärran framtid” en skrift som göms i ett förslutet krus i vildmarken. Hågkomsternas nav är mästaren och berättarens intensiva, kärleksfulla och glädjefyllda upplevelser av honom. Huvudkronologi är påsktiden från intåget i Jerusalem till Emmaus, men då ”kom ihåg” är associativt täcks åren med mästaren in. För att skapa den för läsupplevelsen avgörande känslan av autenticitet använder Rådström bland annat arameiska och hebreiska namnformer och utgår från evangelierna, Apostlagärningarna, Dödahavsrullarna och romerska källor.
Medan jag läste var jag sannerligen där, såg, gladde mig, våndades, sörjde och förundrades. En fängslande roman att läsa mer än en gång, låta sig utmanas av och minnas att den faktiskt inte finns, eftersom den är gömd i okänd vildmark.
Kristin Hallberg
