Erik Helmersson; Romanus & Selling, 2026
En dystopi är vad en sådan här roman brukar kallas, en mardrömsvision av framtiden. Vi befinner oss i ett Sverige om några decennier. Ett reaktionärt nationalistiskt parti har tagit makten och försöker med propaganda och tvångsmetoder driva bort sådant från landet som de anser främmande, såsom EU, socialismen, islam och muslimer – och katolicismen, som ses som något utifrån kommande. Svenska kyrkan har samtidigt blivit till Svenska folkkyrkan, en hybrid av vad den varit och statens nuvarande förväntningar på henne.
I denna kvävande värld lever Paul. Han är en medelålders antihjälte, banal och alldaglig. Han skriver texter för en numera statskontrollerad tidning. När berättelsen börjar har han torterats av statsmakten för sin katolicism: han har som en följd av det avsagt sig sin katolska tro och bevistat högmässan i svenska folkkyrkan.
Men den betryckte Paul graviterar tillbaka. Halvknäckt längtar han efter bikten och mässan och gudstjänstspråket. Han andas Jesusbönen. Han promenerar förbi den till lager förvandlade kyrkobyggnaden som han tidigare besökt för gudstjänster. Han fäster blicken vid nåden, även om han inte nödvändigtvis är övertygad om att Gud finns. Likväl tror han. Likväl dras han. Paul håller fast eller hålls fast – och han vet att han kommer att brista igen om han ställs inför lidandet. Här finns ingen polerad idyll, men mänsklig verklighet.
Man kan anföra att de politiska blinkningarna till nutidens förhållanden riskerar att skymma berättelsen. Man kan möjligen önska mer av nerv i framställningen. Men Lågan i grottan har också en övertygande och alltmer tydligt framträdande styrka i hur den illustrerar att den trasiga, brustna människan förmår eller förmås att åter och återigen vända blicken mot nåden – komma vad som komma vill.
Andreas Creutz
