När påve Leo XIV i början av året öppnade sitt första extraordinära konsistorium var det mer än ett formellt möte i Vatikanens kalender. Det var ett tydligt tecken på hur den nye påven vill förhålla sig till både sin företrädare och till kardinalskollegiet.
Att sammankalla alla världens kardinaler till ett konsultativt möte uppfattades av många som ett uttryck för sann kollegialitet – på en mer institutionell och gemensam form av kyrkligt ledarskap – ”ett tecken på ödmjukhet och vishet”, som en latinamerikansk kardinal uttryckte det.
Påve Leo inledde mötet med att säga att han framför allt var där för att lyssna, och ”särskilt på de kardinaler som inte är verksamma i kurian, som är svårare att rådfråga vid andra tillfällen”. De 170 kardinalerna som deltog, av kyrkans totalt 245 kardinaler, fick välja samtalsämnen. Av fyra utvalda teman låg fokus under dagarna i Vatikanen på två av dem: kyrkans mission och synodalitet. De andra temana är inte bortglömda, betonade påven. ”Det finns mycket konkreta och specifika frågor som vi fortfarande behöver ta itu med”, sade han.
Tålamod i svåra frågor
Flera kardinaler hoppades ändå få möjlighet att ta upp frågor som inte fanns på dagordningen – inte minst den akuta situationen i Venezuela. Att dessa frågor ändå förväntades komma upp visar på konsistoriets karaktär: en plats där kyrkans globala verklighet inte kan reduceras till administrativa frågor. Det fanns även stora förväntningar på att liturgin – ett av de mest polariserande arven efter påven Franciskus – fördes in i samtalen. Det råder ingen tvekan om att det finns spänningar kring Traditionis custodes (2021, gällande restriktioner för 1962 års mässa, red.anm.). Flera kardinaler antydde att större flexibilitet kan behövas i framtiden, men att frågan kräver lyhördhet, tålamod och helhetssyn snarare än snabba dekret.
Påve Leo tycks medvetet vilja undvika tvära kast. I stället för att riva upp sin företrädares beslut har han öppnat för dispenser, samtal och gradvisa justeringar – men, som han sa, utan behov av att konsistorierna ska producera nya skriftliga dokument. Genom att först låta kardinalskollegiet diskutera frågorna, präglas påvens handlingar av genuin kollegialitet.
Tydlig kollegialitet
Även synodaliteten fick i detta sammanhang en ny form. Påve Leo XIV använde konsistoriet för att visa på en mer klassisk, universell modell för rådslag: hela kardinalskollegiet inbjudet att samlas under påvens direkta ledning.
Konsistoriet framstår därmed som mer än ett möte – det var en programförklaring. Påven meddelade att han ämnar kalla till dessa möten varje år, och att nästa konsistorium ska äga rum redan i slutet av juni. Troligtvis kommer man då att reflektera över de två överblivna frågorna: liturgin och kuriereformen.
Under de två dagarna som konsistoriet pågick tog påven anteckningar och gav sina synpunkter, men framförallt lyssnade han. Genom att lyssna innan han beslutar, och genom att tydligt återupprätta kollegiala strukturer, visade påven hur han vill leda kyrkan.
Frågan blir hur denna väg kan läka de sprickor som har utvecklats i kyrkan under de senaste decennierna. Påve Leo citerade Benedikt XVI, som påminde om att kyrkan inte växer genom proselytism utan genom attraktion.
– Enhet är attraktivt, och splittring skingrar, sa påve Leo. Om vi vill vara en missionerande kyrka måste vi praktisera Jesu ord: ”Så som jag har älskat er, ska också ni älska varandra.”
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
