När detta nummer publiceras har den första omröstningen hållits för att skriva in den så kallade rätten till abort i Sveriges grundlag. Då det rör sig om ett tillägg till regeringsformen krävs två omröstningar i riksdagen, en före valet och en efteråt. Tillägget lyder ”Den som är gravid ska ha rätt att avbryta sin graviditet enligt bestämmelser som meddelas i lag”. Texten kommer att röstas igenom utan hinder på vägen, eftersom samtliga åtta riksdagspartier är för att ”rätten” att avsluta ett människoliv i dess början, ska ingå i rikets grundlag.
Det är långt ifrån endast de som värnar om människolivets okränkbara värdighet, som inte förstår vad abort har att göra bland våra grundläggande fri- och rättigheter; ett flertal jurister och andra debattörer har anklagat regeringen för symbolpolitik. Men samtliga åtta riksdagspartier är lika goda kålsupare; inte något av dem har under lagprocessens gång ifrågasatt förslaget, snarast har enigheten varit total.
Sverige är inte ensamt om att införa ”rätten” till abort i grundlagen. I Frankrike gjordes det 2024, i Luxemburg i mars i år, och ett liknande förslag debatteras i Spanien. Att grundlagsskydda ”aborträtten” kan tyckas som ett bra exempel på ett tåg som har kommit i rullning och inte går att stoppa, ändra riktning på eller ens få att sakta farten. Och ändock – på andra håll ser vi att det kan löna sig när kyrkan, tillsammans med andra, höjer rösten.
Ett tydligt exempel kom härom veckan, när Allmänna arvsfonden meddelade att man nu ändrat de regler som hittills hindrat katolska församlingar att få del av den pott på runt en miljard kronor, som varje år delas ut till olika ändamål för barn och unga, äldre eller funktionsnedsatta. I höstas avslog arvsfonden en ansökan från Sankta Eugenia församling om bidrag till renovering av barn- och ungdomslokaler. Orsaken uppgavs vara församlingens ”odemokratiska struktur”. Samma sak visade sig ha drabbat andra samfund.
Arvsfondens krav på ”demokratiska” kyrkor och samfund – stora och viktiga aktörer för målgrupperna – fick kritik i bland annat Katolskt magasin och tidningen Dagen, och nu meddelas en total kursändring. Det är glädjande besked, inte bara för Sankta Eugenia utan för alla församlingar och missioner i Stockholms katolska stift, som nu kan ansöka om bidrag på samma premisser som resten av civilsamhället.
En långt större – och moraliskt viktigare – strid har nyligen vunnits i såväl Skottland som i England och Wales (som har olika lagsystem). Båda gäller laglig dödshjälp – ett veritabelt barbari, som det är lätt att betrakta som ett synnerligen ostoppbart tåg som rullar in i land efter land och delstat efter delstat. Efter en lång debatt, både politisk och samhällelig, kom frågan i mars upp till omröstning i det skotska parlamentet. Katolska kyrkan var en av många som mobiliserade och tydligt varnade för legalisering, och förslaget röstades ner.
Ett liknande lagförslag i England och Wales hade bollats mellan parlamentets underhus och överhus sedan 2024, men också här hade katolska företrädare under hela tiden, tillsammans med många andra, närvarat i debatten och outtröttligt framhållit konsekvenserna av legalisering. Det mödosamma opinionsarbetet med att konkret peka på risker och exempel från de länder som infört dödshjälp lönade sig: opinionen svängde, politiker påverkades, och lagförslaget blev mer och mer försenat. Till slut blev förslaget som en stor jättesufflé; det pyste ut allt mer luft när parlamentarikerna krävde allt fler undantag, och i april föll förslaget helt på att det fördröjts för länge.
Legaliserad dödshjälp är ännu inte på tapeten i Sverige, men sex av riksdagspartierna vill att det ska utredas. Snarare än vi tror kan det bli vår tur att, tillsammans med andra, mobilisera för att stoppa tåget.
Helena D’Arcy
chefredaktör
