När påven nyligen återvände från Afrika beskrev han resan som ”en skatt för mitt hjärta och för min tjänst”. Precis som hans företrädare har gjort, betonade Leo XIV att det gör en påve gott att möta det afrikanska troslivet. I centrum för påvens tjänst står kyrkans enhet, och i en tid där splittring tycks vara ledordet är påvens uppdrag tungt och känsligt. Även en påve behöver möta personer som vittnar om sin tro och om hur utmaningar och prövningar gör tron starkare, snarare än svagare.
I kyrkan finns sedan flera år frågor som ger anledning till splittring, och påve efter påve har haft förväntningarna på sig att lösa det hela. Hur ska den nya påven navigera mellan tidens olika kulturella verkligheter, teologiska tolkningar och pastorala behov? På flyget tillbaka till Rom tog en av de sjuttio medföljande journalisterna upp en av de känsliga slitningspunkterna: den omstridda frågan om välsignelse av samkönade par, som under de senaste åren blivit en av de mest polariserande. ”Hur bedömer ni kardinal Marxs beslut att ge tillstånd till välsignelse av samkönade par i sitt stift? Hur avser ni att bevara enheten i kyrkan?”
Påven hade inte berört frågan i Afrika, men i regionen är motståndet mot förändringar inom detta område både starkt och samstämmigt. I stora delar av Afrika betraktas deklarationen Fiducia supplicans från december 2023 med skepsis och avvisande. Dokumentet öppnade för möjligheten att ge välsignelser till personer i så kallade ”irreguljära” relationer, inklusive samkönade par, dock under strikt begränsade former. För många afrikanska biskopar innebär detta risk att skapa förvirring kring kyrkans lära om äktenskap och moral. I länder som Kamerun, ett av dem påve Leo besökte, har motståndet formulerats tydligt, och ledande röster har betonat vikten av att hålla fast vid traditionen.
Samtidigt finns en annan dynamik i Europa, inte minst i Tyskland. Där har välsignelse av samkönade par blivit en symbolfråga inom Den synodala vägen – den reformprocess i Tyskland som vill ge kyrkan en mer inkluderande och samtidsanpassad profil. Flera tyska biskopar har gått längre än vad dokumentet tillåter, vilket naturligtvis väcker oro i Rom, då det inte bara handlar om pastoral praxis, utan om kyrkans auktoritet och enhet.
I detta spänningsfält skulle påve Leo XIV formulera ett svar, på stående fot, inför världens stora mediahus.
– Först och främst, det är viktigt att förstå att kyrkans enhet eller splittring inte bör kretsa kring sexuella frågor. Vi tenderar att tänka att när kyrkan talar om moral, så handlar det bara om sexualitet.
Påven svarade med tydlighet. Å ena sidan markerade han att Heliga stolen inte godkänner formaliserade välsignelser av samkönade par. Samtidigt varnade han för att låta sexualmoraliska frågor dominera och lyfte i stället fram andra, mer övergripande teman: rättvisa, religionsfrihet och mänsklig värdighet. Dessa frågor, menade han, är viktigare för stunden.
Påve Leos sätt att flytta fokus från enskilda konflikter till en bredare vision av kyrkans uppdrag liknar påven Benedikts val att utlysa Trons år 2013. Återvänder man till tron löser sig många frågor av bara farten. Eller som påve Leo sa på planet, med påven Franciskus ord: ”Tutti, tutti, tutti – alla är välkomna att följa Jesus och omvända sig”.
Leo XIV är väl medveten om situationen och underskattar inte riskerna. Han betonar att lokala initiativ måste vara i samklang med den universella kyrkan. I Tyskland, där Den synodala vägen har engagerat både biskopar och lekmän, finns redan interna spänningar. Bara fjorton av tjugosju stift har implementerat riktlinjerna i det nya tyska dokumentet Segen gibt der Liebe Kraft (”Välsignelse ger kärleken kraft”). Samtidigt har Vatikanen, under påven Franciskus, uttryckte starka reservationer mot förslagen på strukturella förändringarna.
Påve Leo har sedan första dagen på sitt pontifikat balanserat på denna slaka lina genom att fokusera på uppdraget att leda kyrkan tillbaka till evangeliets kärna. Han vet att enheten i Kristus är vår största skatt.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
