I Jesu Hjärta finns det plats för alla. Vi är alla oändligt älskade. Jesus har en förkärlek för varje människa. Bara han kan ge oss den fulla kärlek som vi medvetet eller omedvetet längtar efter. Men för att kunna ta emot denna kärlek måste vi också försöka efterlikna Jesus i hans kärlek till dem som har mest behov av den. ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor” (Matt 11:28). Hela evangeliet är uppfyllt av möten mellan Jesus och behövande människor som bär på tunga bördor. Jesus vill möta oss just i dessa människor. Han har identifierat sig speciellt med dem och väntar på oss i dem. Kriteriet på att vår kärlek till Jesus är äkta är att vi känner igen honom i dem och visar honom vår kärlek i dem. Han går så långt att hans säger att vårt eviga liv är beroende av att vi känner igen honom i den fattige, hungrande och nakne och visar dem samma kärlek som vi visar honom.
Evangeliet är klart och tydligt, Det går inte att omtolka eller bortförklara. Vi kan inte älska Jesus på riktigt, om vi inte älskar honom i hans nödlidande bröder och systrar. Därför måste vårt hjärta bli alltmer likt Jesus, han som har ”ett milt och ödmjukt hjärta” (Matt 11:20). Vårt liv går ut på att vi genom den heliggörande nåden förvandlas till en allt större Kristus-likhet. Hela vårt liv är menat att vara en ständig relation med Jesus. I bönen kan vi förbli ständigt förenade med honom. Där kan vi få hans nåd och inspiration, så att vårt hjärta slår i takt med hans heliga hjärta och kan förmedla hans kärlek till dem som är mest i behov av denna kärlek.
I evangeliet ser vi vilka kategorier människor som mest behövde Jesu kärlek: spetälska, fattiga, syndare av alla slag. I varje tid och miljö brukar det finnas en grupp människor som är mest utsatta och i behov av Jesu kärlek. När det gäller vår samtid kan vi konstatera – om vi är någorlunda klarsynta – att det är dessa stora grupper migranter som vädjar om vår hjälp. Både i Europa och Nordamerika är det tydligt att det finns otaliga människor som vill komma till oss. I vår globala tid förflyttar sig människor mellan länder hela tiden. I och för sig är det ingenting nytt. Vi ser detsamma i hela Israels historia. Samtidigt inser vi att det aldrig är helt lätt att hantera dessa stora folkvandringar. För oss kristna är det en helig och profetisk uppgift att försöka hitta ett sätt som står i överensstämmelse med evangeliet och som samtidigt är realistiskt och möjligt att genomföra. Just nu ser vi att den rika delen av världen stänger sina gränser mer och mer för migranter. Tidigare fanns det större öppenhet i många länder, även om den ibland väckte motstånd från mer nationalistiskt håll.
Påven Franciskus uppmanade oss ständigt till gästfrihet och välkomnande av migranter. Hans besök på Lesbos och Lampedusa fick en profetisk genomslagskraft. Kyrkan skall vara ett ”fältsjukhus”. När vår nordiska vallfärd under jubelåret fick möta Franciskus kort före hans död, framförde han sin tacksamhet för att man tagit emot så många flyktingar från Latinamerika. Jag ville inte göra honom besviken och berättade inte att det numer är slut med detta välkomnande av flyktingar. Påven Franciskus brukade säga att vi skall bygga broar i stället för murar. Men just nu är det murar som byggs i många så kallade kristna länder. Därför blir kyrkans röst och budskap allt viktigare. Påve Leo fortsätter att ständigt påminna vår värld om detta, inte minst när det gäller det land där han föddes och växte upp.
Samtidigt vet vi att det inte alltid är lätt att få gehör för en mer generös och evangeliskt präglad syn på migration. Situationen är dessutom olikartad i varje land. Men en sak är säker: Som kristna är vi kallade att efterfölja Jesus i hans kärlek till de mest utsatta, vilka de än är och varifrån de än kommer. Om vi vill leva i djup förening med Jesu Hjärta som ”älskade oss” (dilexit nos) kan vi alltid besvara denna kärlek och säga ”jag har älskat dig” (dilexi te) genom att älska hans nödlidande bröder och systrar. Som Guds heliga folk består vi av människor från hela världen. I vårt eget land består varje katolsk församling av människor från hela världen. Det är ett privilegium och ett profetiskt tecken. Vi får göra vad vi kan för att bygga broar och inte murar, även när det inte är populärt. Vi kan alltid få ny kraft och inspiration i Jesu allraheligaste Hjärta. Vi kan alltid förmedla denna kärlek till dem som bäst behöver den. Vi är alltid hoppets pilgrimer.
+Anders Arborelius OCD
