Regi: James Vanderbilt; i rollerna: Russel Crowe, Rami Malek, Leo Woodall; USA, 2025
Har ondskan ett ansikte och hur ser det i så fall ut? I komediserien Extras säger Ricky Gervais att om man vill vinna en Oscar ska man göra en film om förintelsen, och Nürnberg kommer säkert vara ett återkommande namn under vinterns alla galor och priser.
Nu börjar visserligen Nürnberg på Andra världskrigets sista dag och handlar om efterspelet, där de allierade tillsammans ställer ett antal högt uppsatta nazister inför rätta i det som kom att kallas Nürnbergrättegångarna. Inför detta får amerikanska psykiatern Douglas Kelly (Rami Malek) i uppdrag att utvärdera deras psykiska tillstånd, där Hitlers högra hand, Hermann Göring (Russel Crowe), utgör en särskild utmaning.
James Vanderbilt har skrivit och regisserat ett engagerande och underhållande drama, även om den endast skrapar på ytan av det som Kelly försöker åstadkomma: att dissekera ondskan. Med ett högt tempo lämnar första halvans psykologiska spel över till själva rättegången, en maktkamp likt ett gladiatorspel, men med rättssalen som arena, där nazisternas hantverk exponeras på ett naket och effektivt sätt. Malek och Crowe är i toppform och kvaliteten i ensemblen är hög rakt igenom, men jag undrar om det inte är Leo Woodall som översättaren Howie West som kommer att göra starkast intryck.
Det är i filmens oräddhet i att ställa obekväma frågor som dess styrka ligger. Däremot är den lite väl förenklad när det gäller påven Pius XII och hans inställning – likt den humanistiska politikern i filmen, har filmskaparna svårt att förstå det katolska perspektivet på skuld och straff. Det påverkar dock helhetsintrycket av filmen, och även om den vid tillfällen gränsar till en moralisk uppmaning är den relevant och aktuell och kommer säkerligen vara en lättillgänglig ingång för diskussioner om just ondskan och hur den ser ut.
HG Billing
