Det är lätt att häpna över Roms skönhet, dess kaos och dess komplicerade blandning av moderna byggnader och kvarlevor av antika monument: en ofullkomlig förening av dåtid och nutid som ändå fungerar perfekt. Som någon som bott i staden i över ett decennium blir det tydligt vad som förändras med tiden och vad som förblir oförändrat – inte bara ständigt ombyggda vägar eller nyrenoverade hus, utan också människor.
När jag brukade promenera till mitt gamla kontor på Via della Conciliazione, paradgatan som leder fram till Petersplatsen, såg jag oftast samma människor: präster som skyndade mot basilikan, försäljare som gjorde sig redo att ta emot turister och pilgrimer, och journalister på väg till Vatikanens presskontor. En viss tid på dagen kunde jag även se samma man komma gående, iklädd svart trenchcoat, svart hatt, med en rosenkrans i handen och blicken sänkt i bön. Den mannen var kardinal Raymond Leo Burke. Som en av kyrkans främsta experter i kanonisk rätt har den amerikanske kardinalen länge varit en välkänd gestalt i den romerska kurian. Men under påven Franciskus pontifikat blev hans person en symbol för den växande splittringen inom kyrkan, inte minst genom hans öppna kritik av den helige faderns hållning i kontroversiella frågor.
Det något spända förhållandet mellan påven Franciskus och kardinalen sågs ofta som en bild av den större konflikten i kyrkan mellan så kallade traditionalister och progressiva. Inför konklaven efter påven Franciskus död i april gjorde vissa konservativa medier och kommentatorer ingen hemlighet av att de ville se kardinal Burke på Petri stol. Även om de flesta Vatikanjournalister inte betraktade honom som papabile, var hans inflytande i diskussionerna kring valet av Franciskus efterträdare obestridligt.
En fråga som många ställde sig var om näste påve skulle sträcka ut en olivkvist till traditionalisterna eller fortsätta bidra till deras upplevda utanförskap. I juli skickade påve Leo XIV ett gratulationsbrev till kardinal Burke på 50-årsdagen av hans prästvigning och tackade honom för hans tjänst i kyrkan – vilket har betraktats både som en förändring i tonläget och som en försoningsgest.
Hur som helst, kort därefter följde en oväntad utveckling som tydde på en möjlig kursändring – ett försök av påven att nå ut till traditionalistiska katoliker, som känt sig marginaliserade av hans företrädare.
En spänd relation
Under mina år som korrespondent i Rom – både under Benedikt XVI:s sista år och under påven Franciskus pontifikat – var kardinal Burke ständig närvarande i kurian. Under Benedikt tjänade han som prefekt för Supremum tribunal signaturae apostolicae, Vatikanens motsvarighet till högsta domstol, och han kvarstod på posten under Franciskus första år som påve. Men vid den extraordinära biskopssynoden om familjen, i oktober 2014, öppnade påven för friare samtal om känsliga frågor. Kardinal Burke uttryckte offentligt sin oro över den försonande tonen gentemot samkönade par och andra i ”irreguljära” förhållanden. Han sade till en journalist att ”kyrkans skepp har tappat kompassen”. Månaden därpå avsatte påven honom som prefekt och utnämnde honom till beskyddare av Malteserorden – en i huvudsak ceremoniel roll. Det sågs som ett typiskt exempel på promoveatur ut amoveatur (”befordrad för att avlägsnas”).
År 2016 kulminerade spänningarna när kardinal Burke, tillsammans med tre andra kardinaler, offentliggjorde sin dubia – frågor som begärde klargöranden kring påvens apostoliska exhortation om äktenskapet och familjen, Amoris laetitia. Året därpå utnämnde Franciskus ärkebiskopen (och senare kardinalen) Giovanni Becciu som sin personlige representant att överse reformarbetet av Malteserorden, vilket effektivt marginaliserade kardinal Burke.
Beslut som väckte ont blod
För vissa var kardinal Burke en försvarare av kyrkans tradition och autentisk katolsk tro. För andra var han en kompromisslös traditionalist, en tagg i påvens sida och ett hinder för reform. När Franciskus 2021 publicerade sitt motu proprio Traditionis custodes – som krävde biskopens tillstånd för att en präst skulle få fira mässa i den ”extraordinära formen” – fördjupades splittringen ytterligare. Förespråkare för 1962 års mässa såg dokumentet som ett försök att isolera dem och som ett steg tillbaka från Benedikts XVI:s förhoppning om enhet inom kyrkan. För Franciskus däremot representerade traditionalisterna en stelbenthet som hotade att splittra kyrkan. Under sitt apostoliska besök i Slovakien samma år sade han till landets jesuiter att önskemål om att fira den gamla mässan var ett tecken på att ”vi går bakåt.”
I ett långt svar på sin hemsida skrev kardinal Burke att många, han själv inräknad, kände sig ”djupt bedrövade” och ”förolämpade” av dekretets skarpa ton och av att beskrivas som schismatiska. ”För min egen del och för andra som har tagit emot så många starka nådegåvor genom deltagande i den heliga liturgin enligt usus antiquior, är det otänkbart att den nu skulle kunna beskrivas som något skadligt för kyrkans enhet och själva dess liv”, skrev han bland annat.
En olivkvist räcks ut
Vid en konferens i juni, anordnad av Latin Mass Society of England and Wales, uttryckte kardinal Burke sin förhoppning om att påve Leo skulle ”sätta stopp för förföljelsen av de troende i kyrkan” som vill fira mässan enligt den traditionella romerska riten. Han avslöjade även att han personligen bett påven återställa reglerna kring dess firande till situationen före Traditionis custodes och ”till och med fortsätta utveckla det som Benedikt XVI så klokt och kärleksfullt lagstiftade för kyrkan”.
Den 22 augusti togs kardinal Burke emot av påve Leo vid en privat audiens. Inga detaljer offentliggjordes, men mötet sågs som ett hoppfullt tecken. Några veckor senare meddelade Fœderatio Internationalis Una Voce (FIUV), en lekmannaorganisation som värnar om den romerska riten enligt 1962 års ordning, att påven beviljat kardinal Burke tillstånd att fira denna mässan i Peterskyrkan under organisationens årliga pilgrimsfärd till Rom. För organisationen representerade beslutet ett ”genombrott”; de två senaste åren hade man nekats firande i Peterskyrkan.
”Vi är tacksamma över påve Leos pastorala svar på begäran om en traditionell mässa i Peterskyrkan. Denna mässa symboliserar den enhet med den helige fadern som katoliker knutna till den gamla riten så innerligt önskar”, sade Joseph Shaw, FIUV:s ordförande.
Även om påve Leo XIV:s försonande gester mot kardinal Burke och traditionalisterna fått dem att utropa Deo gratias! återstår det att se hur han går vidare i försöken att samla dem i fållan utan att underminera sin företrädares arv. Vägen till den enhet som både nuvarande och tidigare påvar eftersträvat sammanfattades redan av den helige Ambrosius, ärkebiskop av Milano på 300-talet: Ubi Petrus, ibi Ecclesia, ”Där Petrus är, där är kyrkan.”
Junno Arocho Esteves
frilansande Vatikanreporter
