Jag vill inleda denna krönika med att uppmärksamma förlusten av den nyligen bortgångne Vatikanjournalisten John Allen Jr., en uppskattad kollega och vän som i början av året avled efter en lång och hård kamp mot cancer. Många är väl bekanta med hans arbete, som också har publicerats i Katolskt magasin. Oavsett om det gällde hans otaliga, insiktsfulla texter eller samtal över middagsbordet hade han en enastående förmåga att använda liknelser från sportens värld, populärkultur, film – ja, till och med mat – för att destillera kärnan i en fråga eller en nyhet från Vatikanen.
Ett nyligen uppmärksammat uttalande från Vatikanen gäller Sankt Pius X:s prästbrödraskap – allmänt känt under förkortningen SSPX – som en gång exkommunicerades efter olovliga biskopsvigningar som genomfördes under den helige Johannes Paulus II:s pontifikat, men vars exkommunikation senare upphävdes av påven Benedikt XVI, som en gest av försoning. Den 2 februari meddelade sällskapet att dess generalföreståndare, fader Davide Pagliarani, gett sällskapets biskopar i uppgift att ”gå vidare med nya biskopsvigningar”. Jag vill gärna tro att John Allen, med sin kärlek till baseboll, i detta läge hade upprepat det välkända citatet som tillskrivs New York Yankees-legenden Yogi Berra: It’s déjà vu all over again.
Sällskapet uppger att vigningarna, planerade till den 1 juli, beror på fruktlösa försök att få till stånd ett möte med påve Leo XIV för att diskutera sällskapets framtid och behov av nya biskopar. Därför anser fader Pagliarani ”att det objektiva tillstånd av allvarlig nöd som själar befinner sig i kräver ett sådant beslut”. Om sällskapet genomför sina planerade biskopsvigningar utan påvligt mandat kommer det att drabbas av automatisk exkommunikation, precis som 1988.
En schismatisk handling
Jag dristar mig nu till att använda mig av Johns metod, när jag – som inbiten Star Wars-nörd – noterar den nästan perfekta parallellen till det fiktiva mandaloriska folket – där ena sidan strikt håller fast vid uråldriga seder medan den andra anpassar sig till tiden. En utmärkt allegori för konflikten ”traditionalister kontra Novus ordo”.
Johns tidigare analyser av SSPX framstår som profetiska i ljuset av de senaste händelserna. Det var den franske ärkebiskopen Marcel Lefebvre som 1970 grundade SSPX, då han motsatte sig Andra Vatikankonciliets reformer, särskilt Novus ordo-mässan, ekumeniken och religionsfriheten. Samtidigt förespråkade han bevarandet av 1962-års mässa och förkonciliär lära.
Under 1980-talet inledde Lefebvre – i sin oro för det traditionella prästerskapets överlevnad – förhandlingar med Vatikanen som skulle ha gett sällskapet kanoniskt erkännande och tillåtelse att viga en SSPX-biskop som hans efterträdare. I gengäld skulle sällskapet lova trohet mot påven och Andra Vatikankonciliets lära. Men redan dagen efter att avtalet undertecknats drog Lefebvre tillbaka sin underskrift, med hänvisning till misstro mot att Vatikanen verkligen skulle hålla sin del av överenskommelsen. Med hänvisning till ett ”nödläge” gick den franske prelaten vidare och vigde inte mindre än fyra biskopar: Bernard Tissier de Mallerais, Alfonso de Galarreta, Bernard Fellay och Richard Williamson.
Johannes Paulus II klassificerade vigningarna som ”en schismatisk handling” och exkommunicerade därefter Lefebvre och de fyra nyvigda biskoparna. Vigningarna ledde även till en splittring inom SSPX, då vissa ansåg att Lefebvre gått för långt.
Försoningens skakiga väg
Påven Benedikt XVI:s försök att försona SSPX med katolska kyrkan mötte envist motstånd från sällskapets sida. John Allen beskrev dessa försök i sin sedvanligt kärnfulla stil i en artikel från 2013, där han lyfte fram fyra situationer som påve Franciskus skulle ställas inför i början av sitt pontifikat – däribland SSPX.
”Även om han inte stod utanför deras högkvarter i Écône i Schweiz, i snön och bad om förlåtelse, likt Henrik IV i Canossa, gjorde Benedikt XVI allt som stod i hans makt för att läka splittringen – och ändå stretade sällskapet emot”, skrev han. John jämförde också sällskapets vägran att acceptera Vatikanens villkor med PLO-ledaren Yassir Arafats avvisande av ”ett avtal år 2000 som skulle ha gett palestinierna i stort sett nittiofem procent av vad de ville ha”.
I januari 2009 publicerade Vatikanen ett dekret, undertecknat av Benedikt XVI, som upphävde exkommunikationen från 1988. Det var menat som en ”faderlig gest” för att främja enhet. Samma dag blev dock kontroversiella uttalanden av SSPX-biskopen Richard Williamson kända, vilket starkt ifrågasatte påvens försoningsförsök. I en intervju med SVT hävdade den traditionalistiske biskopen att historiska bevis talade emot existensen av nazisternas gaskammare och att färre än trehundra tusen judar dödades under Förintelsen.
Vatikanen – djupt generade av situationen – slog fast att Williamson endast kunde fortsätta som biskop om han tog avstånd från sitt förnekande av Förintelsen. Detta gjorde han aldrig, och till slut visade sig Williamson vara alltför splittrande även för SSPX. Dåvarande generalföreståndare Bernard Fellay jämförde honom med uran: ”Det är farligt när man har det”, men man kan inte ”bara lämna det vid vägkanten”. Ändå uteslöts Williamson ur sällskapet 2012. Han avled 2025.
Vatikanen fortsatte ändå försöken att föra sällskapet tillbaka till gemenskapen, både under påven Benedikt XVI och påven Franciskus. Under Barmhärtighetens jubelår 2016 gav Franciskus SSPX särskilda befogenheter som gjorde deras prästers absolution i bikten giltig. Dessa befogenheter förlängdes efter jubelåret och utvidgades till att även omfatta giltiggörande av äktenskap som firas i traditionalistiska sammanhang.
Nya försök
En nästan fyrtioårig vapenvila kan nu ta slut under påve Leo, om SSPX genomför sina planerade vigningar. På sällskapets franska webbplats hänvisar fader Pagliarani – i likhet med Lefebvre – till nödvändighet som skäl för beslutet. Samtidigt bekräftar han att det fattats efter obesvarade försök att få till stånd ett möte med påven. Han uppger också att kardinal Víctor Manuel Fernández, prefekt för Dikasteriet för trosläran, ignorerat ”det förslag vi lagt fram och inte erbjuder något som bemöter våra farhågor”.
Efter att SSPX tillkännagivit de planerade biskopsvigningarna bokade Vatikanen ett möte den 12 februari, mellan kardinal Fernández och fader Pagliarani. Enligt ett uttalande från Vatikanen föreslog kardinal Fernández en teologisk dialog kring vissa frågor och skisserade ”en kanonisk status för sällskapet”, förutsatt att det uppfyller ”minimikraven för full gemenskap med katolska kyrkan”.
Samtidigt har Vatikanen dragit en tydlig gräns: Dialogen fortsätter endast om SSPX avstår från de planerade vigningarna. Om gruppen går vidare, skulle det ”innebära ett avgörande brott i den kyrkliga gemenskapen (schism)”.
Den 18 februari kom så svaret från SSPX, i vilket de avfärdar Fernández förslag. Anledningen är att man inte accepterar Vatikanens minimikrav för dialogen: erkännande av Andra Vatikankonciliets dokument och den liturgiska reformen. Pagliarani meddelar även att planen för biskopsvigningarna den 1 juli ligger fast.
Framtvingat val
Jag nämnde att John Allens analyser skulle visa sig profetiska. Redan 2009 skriver han att Vatikanen har anat en intern splittring inom SSPX: en sida mer angelägen om att återvända till kyrkans fulla gemenskap, och en annan som såg sig som försvarare av den förkonciliära kyrkan.
Genom att inte ge efter för de upprepade kraven på audiens kan påve Leo – som doktorerat i kanonisk rätt – vara i färd med att syna sällskapets bluff. Med hjälp av kardinal Fernández ser han ut att tvinga sällskapets medlemmar att bestämma sig (efter nästan fyra decennier): antingen står de innanför katolska kyrkans gemenskap, eller också befinner de sig utanför. Med John Allens ord återstår det att se ”om slutresultatet faktiskt kan bli en ’schism inom schismen’, där vissa delar av sällskapet är villiga att acceptera försoning medan andra förkastar den”.
Junno Arocho Esteves
internationell korrespondent, OSV News
