Maja Hagerman; Norstedts, 2025
Den flerfaldigt prisbelönta vetenskapsjournalisten, författaren och filmaren Maja Hagerman har nyligen utkommit med en bok om helgonet Botvid. Hon skriver att hon velat göra en sorts detektivundersökning om den hon kallar ”den första vanliga personen i svensk historia som vi kan veta lite mer om”. Den helige Botvid levde på Södertörn, dog cirka 1120 och har gett namn åt Botkyrka.
Boken är indelad i tre delar. Del ett beskriver den värld som omgav Botvid. Vi får en guidning till naturen på Södertörn som hjälper otränade ögon att se spåren av svunna tider. Gamla gårdsnamn, gravkullar, runstenar, bergshöjder, tingsplatser och vägsträckningar beskrivs och man ser plötsligt namn på T-banestationer som Norsborg och Vårby i ett nytt ljus. Vi hör berättelsen om kampen om kungakronan mellan den kristne Inge den äldre och hans svåger, den hedniske Blot-Sven.
Del två behandlar mirakeltro, helgonkult och framför allt förvecklingarna mellan tre rivaliserande kungaätter – hur biskopar lierade sig med kungar och hur viktig munkarnas kompetenser var för kungarna. Vi hör berättelsen om den process som resulterade i bildandet av den uppsaliensiska kyrkoprovinsen. I detta vävs kulten kring den helige Botvid in, hans legend och flytten av relikerna från Salems kyrka till nybyggda Botkyrka kyrka.
Del tre slutligen beskriver reformationstidens undanröjande av helgonkulterna och en påtvingad förändring av tron. Vi får höra om 1600-talets stränga censur och hårda straff för katolsk tro, men också om 1800- och 1900-talens stegvisa återupptäckt av och intresse för källor från förreformatorisk tid.
Vad är det då för bok Hagerman skrivit? Definitivt en mycket vacker och läsvänlig! Språket är nästan skönlitterärt och med Claes Gabrielsons fina foton blir det lätt att se beskrivna skeenden för sin inre syn. Den som är intresserad av äldre svensk historia har mycket att hämta här – men man bör vara medveten om att det, trots att Hagerman visar respekt för katolsk tro, är en skildring med rötter i protestantiskt färgad historieskrivning. De spår av orsak och verkan som lyfts fram i beskrivna förlopp söker sina svar på det vanligaste sättet: i politisk strategi och strävan efter makt. Förmodligen vill inte Hagerman nedvärdera medeltidsmänniskans fromhet. Hon ser den bara inte tillräckligt väl och söker därför inte svaren där. Ett exempel är de gotiska katedralerna som Hagerman menar var enorma styrkedemonstrationer och ett uppvisande av kungamakt och kyrka som enad kraft. Ingenting sägs om syftet med dessa katedraler som en ljusets arkitektur, där människans blick skulle lyftas från det jordiska till det himmelska, och att redskapet var den ljusa uppåtsträvande arkitekturen med stora fönster i samma färger som ädelstenarna i den himmelska stadens grundmurar (Upp 21:19-20).
Ett annat exempel är att kungar sägs ha kommit till kyrkorna för att ”visa upp sig” – men även kungar kan ju söka Gud. Biskoparna i procession med Botvidsrelikerna sägs iscensätta en teater där de visar upp sig själva och sin egen kraft, men processionen får ingen liturgisk belysning. Det finns dock det som är bättre skildrat, till exempel en kyrkoinvigning.
I avsnittet om bildandet av den svenska kyrkoprovinsen kallar Hagerman sankt Botvid för den förste svensken. Hans liv och kulten av honom var ju parallell med den långa nationsbildande process som pågick under medeltiden. Argumentationen är lite spekulativ och ganska svag. Ibland grundar den sig på ett icke-korrekt hanterat latin. Hagerman säger själv att vi i många fall inte kan veta säkert, men det är lite väl många ”nog”, ”väl” och ”kanske” utan vidare auktoritet här. Nationsbygget Sverige är trots detta den tråd resonemanget vill följa. Politiska skäl för kultens spridning anges: Botvid skulle stå som symbol för en ”folklig nationalkyrka”. Den hjälp människor fick av helgonen i sin strävan mot målet i himlen, som var en så bärande tanke i troslivet under medeltiden, lyfts inte fram.
Som populärvetenskaplig fördjupning i historia är detta en mycket bra bok, lättillgänglig och informativ. Ur spiritualitetshistorisk synvinkel är den mindre fullkomlig. Fromhetsperspektiven syns då och då, men lyfts fram för lite. Det finns några faktafel, av vilka ett är det vanliga att man först efter reformationen skulle ha börjat predika på svenska, vilket man alltid gjort för att vanligt folk skulle kunna förstå.
Följaktligen är detta ingen andlig bok, vilket den inte heller gör anspråk på att vara – men kanske kan den ändå inspirera till att söka vidare efter större kunskap om medeltidens rika katolska tro och om innebörden i dess uttryck, nu när vi fått så fin kontext på det historievetenskapliga planet.
Katarina Hallqvist
