1 Mos 18:1–10a; Kol 1:24–28; Luk 10:38–42
En måttstock på ett folks kultur är att fråga hur stor gästfrihet folket har. För de tidiga munkarna symboliserar Marta och Maria två olika sidor av varje människas kallelse. Marta representerar den nödvändiga mödan i det kristna livet, kampen mot lasterna. Utan sådan möda blir all andlighet ihålig och tom. Men munkarna vet samtidigt att Jesu ord om Maria står för ”det högsta goda”, att lyssna till Jesu ord, att se och ta emot gästen själv.
Mödan bereder mark för nåden och får inte bli sitt eget mål. Genom att höra på Jesu ord ser Maria en skymt av det högsta goda, det vi kallar kontemplation. Hon har funnit skatten i åkern. Bredvid den pärlan framstår allt annat gott som en blek skugga.
Ändå blir inte gästfriheten oviktig. Aposteln undervisar om vad det kan kosta. Men han gläder sig över sina lidanden. De tycks ha förlorat sin makt över honom. ”Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött.” Ordet förbryllar och utmanar. Augustinus kallar det ”den totale Kristus”. I denna nya kropp är det något som ”fattas”. ”Han låter oss lida, dö och uppstå med honom och i honom.” Denna insikt ger aposteln glädje.
Benedictus tillämpar detta på motgångar som drabbar i det dagliga livet, också innanför klostermurarna. Munkfadern talar om det med samma glädje som aposteln Paulus.
Hjärtat är trögt och har lätt att klaga och tvivla. Men hos den som, likt Maria i Betania, fortsätter att lyssna på Guds ord händer något. Hon får en gäst i sitt hus, någon som är starkare än alla onda anslag. Den som lyssnar får besök, som Abraham i Mamre och syskonen i Betania.
p. Ingmar Svanteson OSB
