Apg 12:1–11; 2 Tim 4:6–8, 17–18; Matt 16:13–19
Sankt Augustinus skrev att Petrus och Paulus ”var ett”. Olika bakgrund och personlighet, men samtidigt så lika i ”tro, liv, arbete, lidande, bekännelse och förkunnelse”. Till slut förenades de i Rom där de vann martyrernas krona.
Petrus och Paulus påminner oss om kyrkans enhet och dess mångfald. I år firas kyrkans allra första koncilium i Nicea (år 325). I Sverige firas också hundraårsjubileet av det första moderna ekumeniska mötet i Uppsala. Många samfund deltog, men tyvärr tvingades Svenska kyrkans ärkebiskop Nathan Söderblom konstatera att ”Petrus dröjer än”. Hur som helst, allt sedan Andra Vatikankonciliet (1962–1965) har den romersk-katolska kyrkan öppnat sig för dialog och samarbete. Vi har gjort stora framsteg tillsammans.
Men fullkomlig enhet fortsätter att undfly oss. Enhet, sade påven Franciskus, ”kommer att vara den helige Andes gåva och ska sökas i Anden […] Det måste uppstå ur broderlig välgörenhet bland dem som är kapabla att sätta sin mångfald i ett större sammanhang.” Petrus och Paulus hjälper oss att visa vägen dit.
p. Charles Talley OFM
