Apg 7:55–60; Upp 22:12–14, 16–17, 20; Joh 17:20–26
Ut unum sint!, ”Må de vara ett!” (Joh 17:21). Jesu ord i hans avskedstal och bön inför Fadern ekar även idag. År 1995 skrev helige Johannes Paulus II i sitt påvebrev att ”katolska kyrkans ekumeniska engagemang är irreversibelt”. Vid brevets tjugofemårsjubileum kommenterade påven Franciskus ”den sunda otåligheten hos dem som tycker att vi kan och bör anstränga oss mer” angående de kristnas enhet.
Varför förblir Jesu vision om enhet bland hans följeslagare så svårfångad? Å ena sida har ekumeniskt samarbete blomstrat på många håll, särskilt sedan Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Men stegen framåt går sakta. Under de senaste åren talas även om en ”ekumenisk vinter”.
Ibland påstår folk att ekumenik kräver för mycket tid och kraft. Men om vi tar Jesu egna ord på allvar – att enhet bland oss kristna är en befallning, inte bara en dröm – skulle vi engagera oss på ett mer intensivt sätt.
Påven Franciskus såg att många är otåliga i väntan på kristen enhet. Kanske krävs mer av tålighet av oss, att dag för dag ta de små men nödvändiga stegen för att förverkliga äkta försoning och frid. Ut unum sint!
p. Charles Talley OFM
