Fem viktiga händelser under 2024 som de flesta inte fick höra om

Vatikanstaten (Foto: Wikimedia Commons)

Vid slutet av varje år blickar många journalister tillbaka på de viktigaste händelserna. Jag tänker gå mot strömmen och istället presentera en lista med de mest underrapporterade händelserna från Vatikanen under 2024. Jag menar fortfarande att det var viktiga saker, men av en eller annan orsak gav de inte upphov till mycket väsen, vare sig i katolsk press eller vanlig media. Åtminstone var volymen inte proportionell.

Plats fem: Martinelli-domen

En rättegång i Vatikanen angående påstådda sexuella övergrepp i Pius X:s prästseminarium, som vid tiden låg i Vatikanen, hölls olyckligtvis samtidigt med ”århundradets rättegång”, med anklagelser om ekonomisk brottslighet mot kardinal Angelo Becciu och nio andra. Det finns gränser för hur mycket utrymme media kan ge rättegångar i Vatikanen, och den som gällde en åtalad kardinal vann så klart.

Icke desto mindre, det faktum att fader Gabriele Martinelli, en trettiotvåårig präst från Como i norra Italien, blev den förste prästen någonsin att dömas (till 2,5 års fängelse, red. anm) i en påvlig domstol för sexuella övergrepp på Vatikanens mark är betydelsefullt i sig självt. Att det rör övergrepp som begicks när Martinelli själv var seminarist, mot en yngre seminarist, gör domen prejudicerande. Det riktar också uppmärksamhet mot kardinal Oscar Cantoni, biskop av Como, det stift som finansierade seminariet. Cantoni prästvigde nämligen Martinelli 2016, trots att anklagelser då redan hade riktats mot honom.

Plats fyra: Frociaggine

Första gången som påven i fjol använde ordet frociaggine (italiensk slang som ungefär betyder ”bögeri”) blev det verkligen inte underrapporterat: det genererade en global sensation. Konklusionen blev att den åldrande påven, som inte har italienska som modersmål, helt enkelt gjorde en felsägning. I media tycktes man vara överens om att påven – som brukar kommentera: ”vem är jag att döma”– verkligen inte medvetet skulle använda ett ord som ses som nedvärderande mot homosexuella män.

Andra gången påven använde ordet, bara en månad senare, blev det inte alls samma uppståndelse, av den enkla anledningen att det motsade narrativet från förra tillfället. Självklart visste Franciskus vid det laget mycket väl vad ordet innebar, och att använda det en andra gång offentligt bevisar att det inte var en felsägning.

Konklusion: Påve anser helt klart att det finns en ohälsosam, homosexuell beståndsdel i kulturen bland präster, trots att det kanske går emot hans generellt liberala rykte.

Plats tre: Missnöje bland anställda

Vatikanen tillåter inte anställda att strejka, och man kan förstå varför: Italienarna älskar sina strejker så mycket att tidningarna faktiskt skriver vem som strejkar just i dag. Men om strejker hade tillåtits hade 2024 kanske satt ett nytt rekord i Vatikanen.

Associazione Dipendenti Laici Vaticani – det som närmast motsvarar en fackförening för Vatikanens anställda – uttalade sig med allt allvarligare ton under året. Man varnade för att ”ekonomiska reformer” i praktiken innebär uppoffringar från anställda, som redan står ut med underbemanning, frysta löner, frysta övertidsersättningar, hyreshöjningar för bostäder inom Vatikanen och varningar om att det kanske inte finns täckning för pensioner i framtiden. Och ironiskt nog, medan deltagarna i biskopssynoden om synodalitet berömde dialog och inkludering, kunde de anställda, som dukade åt dem, skrev ut deras dokument, gjorde kaffe och städade efter dem, inte ens få sina chefer i Vatikanen att gå med på ett möte.

Två: Brottsanklagelser mot tjänsteman

Under 2024 anklagades msgr Jordi Bertomeu från Spanien för brott i en domstol i Peru av två vittnen, som hörts i Vatikanens utredning av den katolska rörelsen Sodalitium Christianae Vitae, en utredning som Bertomeu hade varit i Peru för att leda. De två vittnena har också gjort en kanonisk anklagelse mot Bertomeu till en domstol i Vatikanen, vilket är något annat. I båda fall gäller anklagelsen att han bröt mot sekretess genom att läcka deras identiteter och deras vittnesmål, en anklagelse som har bestridits av andra inblandade.

Det faktum att anklagelsen inte genast ogillades av peruansk domstol, utan tvärtom nu behandlas av Perus överåklagare, är förvånande och utan motstycke. (Det är också märkligt att enskilda medborgare i Peru kan väcka åtal i domstol, men det är en annan femma).

Vatikanen är självständig under internationell rätt, så dess tjänstemän förtjänar diplomatiskt skydd – antingen personligt, för anställda vid nuntiaturer, eller vad gäller agerande, för dem som befinner sig i andra länder på officiella uppdrag. Katolska kyrkan är dessutom en trosorganisation, så att lägga sig i hur hennes företrädare agerar i interna angelägenheter är ett uppenbart brott mot religionsfriheten.

Att tillåta enskilda medborgare att rikta anklagelser om brott mot tjänstemän som utreder på uppdrag av Vatikanen, underminerar Vatikanens förmåga att utreda övergreppsanklagelser runt om i världen. Detta i en tid när så gott som alla kräver att Vatikanen ska agera snabbt och rättssäkert. Hur det än går med detta fall kommer det att få oerhörda följder, och det är häpnadsväckande att det har fått så lite uppmärksamhet.

Plats ett: Kris i judisk-kristna relationer

Alldeles i början av 2024 fördömde överrabbinen i Rom, Riccardo Di Segni, det han kallade Vatikanens ”bakåtsträvande teologi och markanta missuppfattning av situationen” efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023. Han klagade över ”ett virrvarr av politiska och religiösa uttalanden [från Vatikanen] som har gjorts oss förvirrade och sårade” och sade att detta resulterar i ”många steg tillbaka” i judisk-katolsk dialog.

Året slutade med tre distinkta vinjetter. Den första, den 7 december, med påven framför julkrubban i Paulus VI:s audienssal med Jesusbarnet liggandes på en svart-vit palestinasjal, en nyckelsymbol för palestinskt motstånd. Självklart orsakade bilderna oro i israeliska och judiska kretsar. Den andra, den 22 december, när påven öppnade sitt årliga tal till kurian med spontana anmärkningar om Gaza och påståendet att den latinska patriarken av Jerusalem, kardinal Pierbattista Pizzaballa, hade nekats inresa av israeliska myndigheter. Israels ambassad vid Heliga stolen förnekade bestämt detta och följande dag reste Pizzaballas delegation in, som planerat. Den tredje vinjetten, också den 22 december, då Franciskus beskrev Israels bombningar som träffat barn som ”grymma”. Den israeliska utrikesministern svarade genast: ”Grymma är terrorister som gömmer sig bakom barn när de försöker mörda israeliska barn; grymt är att hålla hundra gisslan i 442 dagar, däribland spädbarn och barn”. Och han fortsatte: ”Nu räcker det med olika måttstockar och att peka ut Israel och dess folk”. Enligt israelisk media kallade regeringen upp Vatikanens nuntie för en formell protest.

Och det bjöds på mer under 2024: En grupp judiska akademiker skrev till påven för att be honom visa mer sympati för Israels lidande efter 7 oktober. En italiensk kardinal hyllade en italiensk-tunisisk rap-artist som skrek ”stoppa folkmordet” på Italiens mest populära musikfestival. Påvens toppdiplomat kallade Israels militära svar på 7 oktober-attacken ”oproportionerligt”. En text i L’Osservatore Romano beskrev antisemitism som en förbannelse inte bara för judar utan också för palestinier, eftersom det var Förintelsens eftermäle som ledde till FN:s delningsplan av det dåvarande Palestina, 1948 års arabisk-israeliska krig och palestiniernas exil.

En del av detta fick medieutrymme, annat inget alls, men bara enstaka observatörer lade ihop allt till en samlad bild. 2024 var nog det svåraste året för judisk-katolska relationer sedan Vatikanen och Israel ingick fullständiga diplomatiska förbindelser 1993. Efter Nostra aetate 1965 och Johannes Paulus II:s besök i Jerusalem år 2000 har man utgått från att judisk-katolsk vänskap är för evigt. För första gången på tjugofem år har experter på båda sidor börjat ifrågasätta detta.

John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux