Jes 42:1–4, 6–7; Apg 10:34–38; Luk 3:15–16, 21–22
Många gånger har vi hört uttryck som: ”nåden har visat sig”, ”ingen har någonsin sett Gud: den enfödde Sonen har uppenbarat honom”, ”det sanna ljuset kom”. Visst, det är inget nytt, vi vet det: Jesus är Guds fullkomliga uppenbarelse, vår möjlighet att möta honom, Gud som blev kött, den Allsmäktige som trädde in i historien. Det är sant.
Men även om vi vet det vi har vetat i åratal, är vi egentligen inte övertygade om att vi någonsin har kunnat se Gud. Många av oss skulle inte kunna berätta om Guds ömhet gentemot oss själva. Många tänker fortfarande att till och med sjukdom är en sorts förmån som Gud ger oss, som om Guds största kärlekshandling skulle manifesteras genom att ge oss smärta. Men istället möter vi Jesus, som har visat oss en helt annan bild av Fadern.
Idag får vi förlora oss i den underbara upplevelsen av dopet som evangelisten ger oss: Jesus är inte bara den synbara ”Gud-med-oss”, utan också den konkreta bekräftelsen av vad vi kan vara för Gud: barn, förlåtna, älskade. Det finns ingen separation som kan bestå.
Jesus ges till oss som den älskade Sonen, den i vilken kärleken har blivit konkret. Jesus säger oss att var och en av oss kan vara det han var: barn, existens genom kärlek, genomströmmade av kärlek.
f. Furio Cesare
