Gösta Hallonsten; Veritas förlag, 2024
Gösta Hallonstens artikelserie i tidskriften Signum har blivit en bok. Artiklarna är mättade med innehåll och språket är klart, koncist, pregnant. Det tillförs också någonting när artiklarna läggs sida vid sida och kan läsas tillsammans. Det blir en stor bok trots sitt lilla format och sina 175 sidor. Ur den träder höjd och djup och bredd i att tro och tillbe, utan att för den skull säga adieu till förnuftigt frågeställande och världsligt vetande. Axlarna sjunker och vi får liksom hjälp att ännu mer andas ut i det stora mysteriet som omsluter allt och bär det till fulländning. Jag tycker mycket om boken och rekommenderar den varmt.
I boken berörs ett stort antal centrala teologiska frågor. Vi får exempelvis djupkunskap om dogmutvecklingen under de första århundradena. Andra religioner och odöptas öden kommer upp. Dessutom adresseras vanligt förekommande frågor omkring den kristna tron. Är den kristna människosynen förkrympt som det ibland hävdats? Hur kan evolutionen förstås i kristna termer? Vad betyder det att Gud bekänns som skapare och sägs vara kontinuerligt skapande i vår tillvaro givet att vi vet alltmer om hur världen formas och blir till?
I några kapitel ligger fokus på vem Gud är och vilka möjligheter vårt mänskliga språk har att rymma uttömmande och sanna utsagor om Gud. Här resonerar Hallonsten om förhållandet mellan tron på under, jungfrufödseln och världens samlade vetande och vetenskap. I sammanhanget varnar Hallonsten för att förminska Gud genom att använda metaforer för Gud och Guds handlande på ett alltför begränsande sätt. Det är viktigt, menar han, att bibehålla en distinktion mellan det som Gud är i sig själv (Guds transcendens) och det som är uppenbarelsen (Guds immanens). I sin uppenbarelse är Gud begränsad av det som är möjligt för människor att förnimma (in modo recipientis) men kan samtidigt vara mer i sig själv. Vid mysteriet och Guds väldighet behöver människan böja sig, ”Gudstron är inte en delaspekt på verkligheten, utan den övergripande vision som förmår att integrera all kunskap och erfarenhet, också den som tycks gå utöver det vanliga”, skriver han klargörande.
Det är ingen katekes vi har framför oss, som sätter ner fötterna i en beskrivning av trons innehåll i syfte att förtydliga och avgränsa. Är det vad du söker gör du bättre i att vända dig till utläggningar av trosbekännelsen och andra kyrkliga dokument. Författaren är noga med att betona att det är ”teologins uppgift, och privilegium, att få väga och diskutera olika tolkningsalternativ”. Samtidigt, framhäver han, är teologin ”bunden av sina källor – Skrift och tradition – men bearbetar och reflekterar över dem med alla de medel som mänsklighetens vetande erbjuder”. Med sin ansats kopplar han sålunda samman teologin med vår tillbedjan och mystikens förening med Gud och är noga med att påpeka: ”försöken till nytolkning upphäver inte trons sanning”.
Som nog framgår av denna recension är det inte en helt lättläst bok vi har framför oss. Läsaren får sitt lystmäte av språklig rikedom, pregnanta formuleringar och kyrkohistoriens latinska termer. Men det är värt att ta sig igenom den. Det är som en grundkurs i kristen teologi. Den är noggrant genomförd och väcker lust att samtala och fundera vidare tillsammans. Den anbefalles varmt till gemensamt studium, gärna tillsammans med någon skolad teolog.
I ett sådant samtal är boken inte bara innehållsligt utan också i tilltal och rymd för tanke och frågor ett viktigt redskap. Vi behöver inte skydda tron mot ”världens” frågor utan kan stå stadigt i den, rotade i den inkarnerade, uppenbarade Herren som både är nära och här – och bortom och större. Den boken visar oss mer av hur vi kan se det, tro och bekänna det. Tag och läs alltså. Teologin är ett pågående samtal och många frågor kvarstår – med den här boken ges möjlighet för fler att delta i detta samtal.
Josefine Callenberg
präst i Svenska kyrkan, leg. psykoterapeut
