Job 38:1, 8–11; 2 Kor 5:14b–17; Mark 4:35–41
I en av sina meditationer konstaterar den amerikanske trappistmunken Thomas Merton: ”Vi lever i en ständig pseudouppmärksamhet riktad mot röster, musik, gatutrafik eller allmänt mot det buller som skapas av allt det som händer omkring oss. Det gör att vi alltjämt översvämmas av ljud och ord i en splittrad miljö, i vilken vår medvetenhet är halvt berusad.” Ständig rörelse gör att vi hela tiden är upptagna och att livet sker på en konstant ytlig nivå.
I en stressad vardag väcks ett behov i våra hjärtan att stanna upp, att låta oss förundras och förtjusas. Hjälp finns i tystnad. Som vi läser i dagens Evangelium, på Jesus uppmaning, efter att ha stillat stormen på sjön, ”uppstår en djup tystnad”. Evangelisten jämför som kontrast två bilder: våldsam vind och stora vågor som slår emot båten med djup tystnad, som uppstår som följd av Jesu ord. Denna ”djupa tystnad” är ett naturligt utrymme i vilken apostlarna kan möta Jesus. Vidare är detta övernaturliga bemästrande av stormen ett tillfälle att ställa frågan om Jesu identitet. Han har utfört det som Gud kan, således är han Gud och inte bara människa; och hans lugna sömn är en lektion i att förlita sig på Gud. Evangelisten uppger inte namnen på de lärjungar som finns i båten utan ger läsarna möjlighet att se sitt eget ansikte och sitt eget namn i båten. Scenen från Evangeliet om stormens stillande visar att Jesu närvaro i våra liv är en garanti för vår säkerhet. I den stora tystnaden känner apostlarna igen Guds kraft i deras Mästares person och blir förvånade. Detta är också en vägvisare för alla Jesu lärjungar idag och för hela livet.
p. Paweł Drążyk SDB
