Apg 10:25–26, 34–35, 44–48; 1 Joh 4:7–10; Joh 15:9–17
”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra såsom jag har älskat er”, säger Herren (Joh 15:12). Men vilken kärlek är det Jesus talar om? Knappast om den känslosamma kärlek som grundar sig på vad man känner för stunden och som inte eftersträvar något annat än ett lyckorus av upprymdhet. Inte heller den altruistiska och självuppoffrande kärlek som inte anser sig vara någon riktig kärlek så länge man finner något som helst välbehag i det man älskar.
Den sanna kärleken behöver inte åtföljas av vare sig positiva eller negativa känslor; den går bortom känslor i och med att den är en viljeakt, det vill säga en förnuftsmässig rörelse mot det man uppfattar som gott. Kärleken brukar därför ibland beskrivas som ett slags vördnad eller respekt för den älskade.
Men inte ens detta är nog för att uppfylla Herrens ”nya bud” (Joh 13:34), för vi kan varken begripa Guds godhet eller uppbåda den vördnad och kärlek som skulle motsvara den. Det skulle krävas en kärlek som går utöver vår mänskliga naturs begränsningar. Och det är med den kärleken, den helige Ande, som Sonen älskar Fadern och som han också älskar oss. Genom att i tro ta emot den helige Ande får vi del av Sonens kärlek och kan älska Fadern och varandra i honom på ett övernaturligt vis.
p. Mikael Schink S.J.
