Red. Anna Minara Ciardi, Veritas förlag, 2023
Dödshjälp är en klurig fråga som angår alla. Därför är åsikterna många, även inom en viss krets, som gruppen ”katoliker”. Generaliseringar antar ofta en fadd smak, undantagen blir fler då individuella åsikter dessutom ändras under livets gång: som när en svår sjukdom plötsligt förändrar det mesta, som upplevd svår ångest och smärta på ålderns dagar eller när ett barn ska födas med svår känd sjukdom. Dödshjälp är ett märkligt ämne, eftersom det sällan diskuteras ens vid kaffeborden. På samma gång som frågan ofta uppkommer i andra sammanhang – det kan röra sig om kända idrottsmäns svåra sjukdom eller politiska ställningstaganden i hetlevrade diskussioner eller mer abstrakta moralfilosofiska resonemang – men alltid på distans och i princip. Dessutom är själva diskussionen problematisk, då olika läger ofta tillvitar varandra åsikter: man generaliserar också där i stället för att lyssna och samtala.
Samfunden har ändå självklar plats i diskussionen. Här bidrar boken En värdig död – katolska perspektiv med värdefullt tillskott, från flera håll. De innebär att man översiktligt ges en officiell genomtänkt och konsekvent hållning, samt insikt i hur den förverkligas pastoralt i svenska sammanhang.
Här i Sverige, som i de flesta länder, bygger den lagstiftning som gäller hälso- och sjukvård på ”individens autonomi” – varje person ses helt självständig. Begreppet återkommer därför ofta i boken. Varje individ måste således ta ställning själv. Man får också förlika sig med att ett samfund aldrig är en intressegemenskap, eller att anta en tillåtande lag automatiskt skulle innebära en ”moralisk rätt”. Kryphål finns inte.
Överläkaren Jenny Lindberg reder förtjänstfullt ut vissa begrepp som är grunden för diskussionen. Hennes kollega Mikaela Luthman fortsätter med att utveckla detta – livsslutet efter ett långt liv. Det mest handfasta kapitlet kretsar dock kring livets oväntade slut redan vid livets början, vilket beskrivs av barnläkaren Bernadetta Majerczyk och generalsekreteraren för Respekt Benedicta Lindberg. Ett begrepp som återkommer hos dessa författare är behandlingsbegränsning. Ett annat begrepp som återkommer är samråd. Man menar att skillnaden mellan kasuistisk moralteologi och en moralteologi byggd på pastoral urskiljning, kärlek och medmänsklighet är att den förra tillämpad in absurdum är kyligt intellektuell och teoretisk, medan äkta katolsk moralteologi bygger på pastoral empati, urskiljning, kärlek och medmänsklighet i Jesu efterföljelse. Lite av dessa grunder resonerar f. Andrés Bernar Borda om, med skriftligt stöd av framlidne etikern, professor p. Erwin Bischofberger S.J.. I den sista delen utvecklas detta av ytterligare två erfarna katolska präster (p. Klaus P. Dietz S.J. och f. Björn Göransson) vilkas bidrag är synnerligen värdefulla för att teologiskt och mänskligt förstå tillämpningen i ett svenskt sammanhang. Där görs också korta jämförelser med andra samfund.
En grundprincip inom medicinsk etik är således autonomi eller rätten till självbestämmande. Principen innebär att man själv ska få bestämma över sitt eget liv och sina egna handlingar under förutsättning att det inte kränker andras självbestämmanderätt. Det här är dock ett problematisk begrepp som kan missförstås: vid så kallad delegerad/falsk autonomi förutsätts man klara sig själv, vilket kan få negativa konsekvenser för välbefinnande och effektivitet. Autonomi kan nämligen förvandlas till ett krav. I detta fall kan kravet vara att välja dödshjälp för att inte belasta anhöriga!
Jag tror att de mer yviga och förhastade argumenten skulle kunna undvikas om man förklarar autonomibegreppet med dess begränsningar. Denna skulle kunna leda till en borgfred där parterna lyssnar och talar med varandra – i stället för att slåss med ryggmärgsreflexer och markera positioner. Även autonomin måste katoliken och andra kunna förhålla sig till. Såväl som övriga till katoliken. Min första fråga rör således autonomins betydelse för tonläget i själva diskussionen – tillåtande eller enbart provocerande? Min andra fråga är vilken målgrupp man tänker sig för boken; katoliker eller folk i allmänhet, beslutsfattare eller journalister?
Bengt Säfsten
