Förklaringen från dikasteriet för trosläran som kom den 18 december, Fiducia supplicans, väckte stor uppståndelse i den katolska världen. Kyrkoföreträdare i mer än femtio länder svarade offentligt, och reaktionen var så omfattande att prefekten, kardinal Víctor Manuel Fernández, trots vad han sagt från början om att inga förtydligande skulle publiceras, ansåg att det fanns behov att klargöra texten. Det gjorde han sjutton dagar senare i ett långt pressmeddelande som hade en mer defensiv klang, ”för att bättre förstå förklaringens innebörd och syfte”.
En förklaring är ett tungt dokument i kurian och den senaste var Dominus Iesus, år 2000, som även den väckte starka reaktioner. Vanligtvis kommer uttalandena i form av brev, instruktioner, meddelanden, riktlinjer, svar och nu senast, i pressmeddelanden.
Som så ofta de senaste åren när kyrkan uttalar sig i känsliga trosfrågor, särskilt när det gäller äktenskap och sexualitet, blir det uppenbart att det inte går att göra alla nöjda. Denna gång verkar ingen nöjd. De som hade hoppats på att kyrkan äntligen skulle erkänna och välsigna samkönade partnerskap är besvikna, eftersom förklaringen och klargörandet båda understryker att kyrkans lära inte har förändrats. Samtidigt tycker andra att kyrkans lära äventyras av förklaringar som denna, och man har kallat den otydlig, onödig och till och med heretisk.
Det många noterar är att man har för lite kunskap om vad en välsignelse är. Biskop Erik Varden av Trondheim, som har skrivit både om Fiducia supplicans och om förtydligandet, redogör för begreppet. Han markerar att denna okunskap tillsammans med otydlighet i terminologin skapar stor förvirring, som varken hjälper den pastorala vården eller den synodala vandringen.
Pressmeddelandet från dikasteriet från trosläran klargör att det varken rör sig om liturgiska välsignelser eller riter utan ”korta och enkla pastorala välsignelser av par i oregelbundna situationer, men inte av deras partnerskap”. Man lägger även ansvar på biskoparna att se till att det sker privat, och med försiktighet, beroende på den kulturella situationen.
Man kan undra över varför dikasteriet kände ett behov att skriva denna förklaring överhuvudtaget. Kyrkan har i alla tider i sin mission och sin pastorala omsorg behövt avgöra vad som är bäst i situationen och stunden, och sådant är svårt att detaljstyra från Vatikanen.
Jag minns hur en missionär, som var inbjuden till Vatikanradion att tala om missionen i ett afrikanskt land, berättade att i den by där han var verksam var det otänkbart att gifta sig innan man fick barn. Barnen sågs som en ”välsignelse” för paret att gifta sig. Hans berättelse om hur han agerade pastoralt vittnade om en djup förståelse för vem han hade framför sig, och en insikt i hur man ska agera för att inte bygga murar mellan tron och kulturen.
Samkönade partnerskap och frånskilda omgifta är en verklighet som dagens missionerande kyrka måste förhålla sig till i många kulturer i världen. Man kan undra om det verkligen behövdes en förklaring. Den ämnar till att uppmuntra biskoparna och prästerna till att urskilja situationen, och verka med den insikt som kyrkan ju litar på att de redan har i och med sitt ämbete. Många ute på fältet känner dessutom till spelreglerna bättre tack vare sin erfarenhet, och de vet när en välsignelse eller förbön är på sin plats.
Fiducia supplicans påminner om påvens uppmaning att ”värdesätta den enkla tron hos Guds folk som, även mitt i deras synder, kommer ur deras vardag och öppnar deras hjärtan för att be om Guds hjälp”.
Guds hjälp finns i den sanning och lära som kyrkan förvaltar och som biskoparna och prästerna har i uppdrag att förmedla.
Gud välsigne dem!
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
