Tania Branigan, Brombergs förlag, 2023
Kinakorrespondenten Tania Branigan skrev i många år för den engelska dagstidningen The Guardian. Eftersom hon har rötterna i Kina och talar mandarin, trodde nästan alla att hon var kinesiska. I boken berättar hon om uppskakande möten med dem som var med om kulturrevolutionen. Det är många tragiska livsöden. Föräldrar som anger sina barn och vice versa, elever och studenter som anger, mördar eller misshandlar lärare. Allting för att inte bli misstänkliggjorda själva. De kunde räcka med att äga en bit jord eller att ha läskunniga föräldrar, så var rödgardisterna där. I bästa fall fick den skyldige fängelse med usla villkor, annars deporterades de till en annan del av Kina.
Ett annat exempel kommer från när en jordbävningsvåg drabbade Kinas inre delar. Det märkliga var att bostadshus och fabriker stod emot skalven, men skolorna totalförstördes, vilket ledde till att tusentals skolbarn dog under rasmassorna. Föräldrarna krävde att de ansvariga skulle stå till svars. Från början stod styret i Peking på föräldrarnas sida. Men något gjorde att de totalvände och föräldrarna varnades: om de inte höll tyst skulle de råka illa ut.
Ännu ett livsöde var en man som tillsammans med sin far angav sin mor. Hon misshandlades och avrättades inför maken och sonen. Sonen lyckades få tillstånd att ta hand om kroppen och begrava den, men eftersom kvinnan ansågs vara förrädare förstörde de alla bilder, tavlor, brev et cetera som hade med henne att göra.
Rött minne är en jobbig bok att läsa. Jobbig, men nödvändig. Det är svårt att förstå att människor kan vara så grymma mot varandra på grund av så bagatellartade saker som att kritisera Mao, ha förfäder som ägde mark eller att kunna engelska. Är man hårdhudad, tycker jag att man ska läsa denna bok. Det är ett viktigt dokument över en mörk tid i historien.
Liselotte Frejdig
