Fenomenen framträder med allt större tydlighet såväl här hemma som på sina håll i Europa och på andra sidan Atlanten. Inte allt berör oss, och vissa skeenden kan tyckas avlägsna och ovidkommande. Men ur tillräckligt många enskilda händelser träder ett allt tydligare mönster fram.
Vid det just nu pågående mötet för FN:s råd för mänskliga rättigheter har en av diskussionspunkterna varit hur vissa religiösa grupper utgör ett regelrätt hot mot HBTQ+-människor, och hur FN därför på olika sätt genom påtryckning ska förmå internationell rätt att särskilt skydda denna grupp. Vilka konsekvenser kan det på sikt få för definitionen av diskriminering, och i längden därför för religionsfriheten, om det som av fn kallas ”sexuell orientering och genderidentitet” särskilt ska genomsyra det internationella arbetet?
I mitten av juni delade den amerikanska baseballklubben The Dodgers ut ett särskilt pris i samband med en match till Sisters of Perpetual Indulgence (ungefär ”Systrarna av ständig njutning”), en grupp dragqueens med specialitet att klä ut sig till katolska nunnor, jungfru Maria och andra katolska kvinnofigurer. När blev det vedertaget att inom idrottsrörelsen dela ut priser till grupper vilkas existens bygger på att smäda andras tro?
Även här i Sverige har dragqueens på senare tid blivit mer uppmärksammade efter att enskilda protester väckts mot deras högläsning för barn på vissa bibliotek. Sagorna är ofta normbrytande och läses av figurer med namn som Lady Busty och Miss Shameless. Männen i fråga, och biblioteken som arrangerar sagostunderna, bedyrar att högläsningen inte alls har något att göra med att sprida en viss syn på sexualitet bland barn. Vilka försöker de lura?
Den engelske matteläraren Joshua Sutcliffe avskedades 2017 för att ha sagt well done girls (”bra gjort flickor”) till en grupp flickor. Han glömde att en av personerna identifierade sig som pojke, bad genast om ursäkt, men fick sparken. Han har nu, sex år senare, blivit prickad av lärarnas tillsynsmyndighet för att inte ha behandlat eleven med ”värdighet och respekt” och kommer inte att kunna undervisa igen i England.
I Sverige blev den kristna läraren Selma Gamaleldin avskedad 2021 efter att ha försökt tilltala en elev med namn i stället för ”hen”, som hennes föräldrar ville. Hon riskerar nu en varning från Lärarnas ansvarsnämnd. Bör kristna i framtiden undvika läraryrket?
En tydlig fingervisning om hur långt det kan gå ger dokumentärfilmen What is a Woman från usa (2022), som sedan juni går att se på medieplattformen Twitter. I över en och en halv timme får vi följa hur journalisten Matt Walsh förgäves söker svar på frågan, vad en kvinna är. De som tillfrågas, såväl läkare som akademiker, och en rad ”människor-på-gatan” tävlar i att krumbukta sig när de svarar. Hur har vi kommit dithän att människor inte längre kan svara på frågan vad en kvinna är, av rädsla för att säga fel och framstå som icke-inkluderande?
Spridda händelser som inte har något att göra med varandra eller en samtid i rörelse? Vilket utrymme kommer på sikt att finnas kvar för dem som inte anammar det nya sättet att definiera kön? Var går gränsen mellan att stå upp för sitt samvete, när man håller sig till den sanning som tills nyligen var ett vedertaget faktum förankrat i biologin, och att vara diskriminerande och transfobisk? Vem sätter denna gräns? Och framför allt: Hur agerar man, om man befinner sig på ”fel” sida gränsen, i ett utrymme som blir allt trängre? Frågorna hopar sig och ser inte ut att försvinna.
Helena D’Arcy
chefredaktör
