Kyrkans folk samlad till stiftsvallfärd i Vadstena 2018. (Foto: Km/Mattias Lindström)Svarsfrekvensen blev över förväntan. Omkring åttio procent av stiftets församlingar – samt många enskilda personer, rörelser, grupper och ordnar – tog under våren tillfället i akt. Man samtalade om och begrundade de diskussionspunkter som världens katoliker uppmanats lyfta som en del av förberedelsen inför biskopssynoden nästa höst, och delgav sedan stiftet sina reflektioner. Den första delen av den förberedande processen är därmed avslutad, och sammanfattningen från Stockholms katolska stift har skickats till nordiska biskopskonferensen.
Några utdrag från stiftets sammanfattning återfinns på sidorna 20–21, och texten i sin helhet finns på stiftets hemsida. Det är värt att lägga ett par minuter på att läsa det tiosidiga dokumentet. Också den stora majoriteten av stiftets katoliker, som hållit sig långt borta från allt vad synodsamtal och diskussioner heter, rekommenderas att begrunda det som framkommit.
Många av punkterna känns igen. De har sedan länge lyfts fram i andra sammanhang i vårt stift, och fortsätter att bubbla upp med jämna mellanrum. Det är tydligt att den nuvarande situationen bekymrar vad gäller framför allt två saker: enheten och delaktigheten. Man ser med oro på hur de troende i många församlingar är delade i olika språk- eller nationella grupper. Hur kan vi fördjupa kyrkans enhet i vårt stift, och samtidigt värna vår kyrkas unika mångfacettering? En mångfacettering som vi katoliker med rätta ofta är stolta över och gärna lyfter fram för andra. Vad gäller delaktigheten framkommer en önskan hos många att ta mer aktiv del i kyrkans liv. Man bekymras också över prästernas arbetssituation. Hur och med vad kan de avlastas? – förvisso för deras egen skull, men också för att öka lekfolkets delaktighet och ansvarstagande inom de många områden där det är möjligt.
De två orden enhet och delaktighet finns till stor del med under ytan även bland de andra punkter som tas upp, däribland vikten av att barn och unga ska fortsätta se kyrkan som en naturlig del av sitt liv även när de blir äldre, samt betydelsen av kunskap om kyrkan och tron, till exempel om liturgin. Vad gäller en del av de önskemål som ges uttryck för bör vi ha i bakhuvudet att vi är ett lyckligt lottat stift med större tillgångar och möjligheter än många andra stift i vår del av världen. Exempel på detta är stiftets rika utbud av kurser och föredrag, många tillgängliga digitalt, stiftets bidrag till ungdomsansvariga i församlingarna för att stärka verksamheten för barn och unga, samt en ständig ström av relevanta nyutgivningar av katolsk litteratur. Mycket finns med andra ord redan framdukat, och det är upp till oss troende att ta del av allt som erbjuds.
Kyrkan har aldrig varit, är inte, och kommer aldrig att bli en demokratisk förening med motioner från medlemmar som tas upp till omröstning. Men stiftsledningen gör klokt i att nu ta till vara de många tankar och idéer som framkommit under synodssamtalen. De mer konkreta, praktiska förslagen – som inte finns med nämnda sammanfattning – kommer inom kort att publiceras på stiftets hemsida och torde kunna bli en veritabel guldgruva att ösa ut för alla som vill bidra till stiftets framväxt. De mer tematiska tankegångarna borde även de få den uppmärksamhet de förtjänar från stiftets ledning och vara en källa till samtal, eftertanke och agerande, där så är möjligt. Ett omfattande arbete har avslutats och det lär dröja många decennier tills något liknande görs igen. Fotfolkets tankar förtjänar att tas på allvar.
Helena D’Arcy
chefredaktör
