Hartmut Rosa, övers. Joachim Retzlaff, Daidalos förlag, 2020
Hur kommer man i resonans med naturen och med tillvaron så att världen inte upplevs som stum? Och vad menar man med resonans? Hartmut Rosa, tysk professorn i sociologi, har skrivit en förrädiskt tunn bok i ämnet. Man kan tro att det kommer ett kort, snärtigt svar, men så är det inte. Boken är förvisso tunn, men innehållet kompakt och texten så svår att översättaren pustar och klagar på att inte hitta rätta svenska ord till långa och svåra tyska ord. Kan man bör man nog läsa boken på tyska.
Men, om man trots dessa invändningar gör sig besväret att ta sig igenom boken blir man rikligt belönad. Det är en liten pärla som finns dold i alla svåra termer. Och då man kommer i mål tycker man sig ha fått en ny insikt.
Hartmut Rosa är en känd sociolog och inte teologiskt skolad, men ändå tycker jag mig kunna tolka hans funderingar i en andlig kontext. På ett ställe skriver han: ”kärnan i den judisk-kristna gudsföreställningen kan definitivt uppfattas som resonansteoretisk”. Man kan då definiera förhållandet mellan Gud och människa som en ömsesidig nåbarhet eller relatering.
Rosa ger många referenser till välkända filosofer: Durkheim, Erich Fromm, Rilke, Hannah Arendt. Han nämner inte Martin Buber, ändå tycker jag att det ligger nära till hands att tänka på Bubers tankar om relation som ett möte mellan ett jag och ett du. Men han nämner Mihaly Csikszentmihslyids begrepp flow som han tolkar som resonanserfarenhet.
Resonans når man alltså då man befinner sig i de ögonblick som man inte råder över, i de små oväntade mötena, kanske då man utövar sport, spelar ett instrument. När musiken lyfter i ett improviserat stycke och man känner ett ögonblick som man inte råder över, en nåd, en gåva, då är man i resonans.
Elisabet Finné