Dominik Terstriep S.J. (Artos, 2021)
Man blir förbluffad när man öppnar detta magnum opus. Det inleds på ett mycket originellt sätt, som man inte hade väntat sig. I del ett med rubriken Bernhard och Sverige ställs frågan ”Varför Norden?” och man får ett antal svar: kyrkliga, kulturella, religiösa och politiska skäl, samt Bernhards skäl. Visserligen kom benediktiner i egenskap av de första missionärerna, till exempel den helige Ansgar och hans följeslagare, men de kom inte för att stanna. Sverige kristnades först när benediktinordens storhet redan var förbi. I Danmark och Norge etablerades däremot ett större antal benediktinkloster redan på 1000-talet. Cisterciensernas inflytande inom arkitektur, konst och tekniska innovationer, på områden som jordbruk, fiskodling, vattenledningssystem, tegeltillverkning med mera är välkänt och beskrivet i böcker om Sveriges medeltida historia.
I det sista kapitlet i del ett tar författaren upp Bernhards inflytande i svensk litteratur. Tretton olika författare, från 1700-talet fram till vår egen tid, redovisas. Bland dem finns många icke-katoliker, varav många i luthersk anda visserligen är kritiska till klosterväsendet som sådant, men detta till trots finner mycket av värde hos Bernhard. Bland de katolska författarna nämns Gunnel Vallquist, Alf Härdelin och Hans Gunnar Adén.
Det är välgörande att Terstriep inte fördjupar sig allt för mycket i Bernhards polemik mot Abaelard, som tidvis kanske fått honom att framstå i negativ dager. Inte heller det misslyckade Andra korståget, som också svärtat ned Bernhards namn för eftervärlden, eller hans beundran för Tempelherreorden, som bara nämns i förbigående. Bernhards skrift Ad milites templi de laudae novae militiae kom att utgöra ett slags ordensregel för Tempelherrarna, som i motsats till Johanniterna och Tyska orden, hade som enda uppgift att kämpa mot korsfararstaternas motståndare, inte att vårda sjuka eller ta hand om pilgrimer.
Först i del två kommer Terstriep in på ämnen som man hade väntat att boken skull ha inletts med. Här följer kapitel om Bernhards tidiga levnadstecknare, en kort biografi, en presentation av det ”nya klostret” (Cîteaux) samt Bernhards egen skapelse, Clairvaux. I ett kapitel återges ett långt polemiskt stycke riktat mot cluniacensernas livsföring, särskilt deras mathållning. Det är satir på hög nivå, i klass med Magister Golyas de quodam abate eller dess svenska motsvarighet Haer sighs aff abotum allum skaemptan mykle från 1400-talet. Man kommer osökt att erinra sig trappisten Thomas Mertons ursäkt till cluniacensernas försvar och deras omfattande måltider i The Waters of Siloe (1950):
Att stå timme efter timme i koret i en oeldad kall stenbasilika krävde varma kläder och goda måltider. Deras officier var fyra till fem gånger längre än vad den helige Benedikt föreskrivit.
Bernhards kommentar var att benediktinerna inte hade rätt att förlänga officierna på detta sätt och cistercienserna tog också bort alla extra ”småofficier”, processioner och tillägg till officiet.
Bokens följande längre delar torde främst vara av intresse för teologer. Kapitel 19 i del fem innehåller en intressant jämförelse mellan monastik och skolastik, enkannerligen Thomas av Aquinos teologiska form. Del sex kan utgöra underlag för enskild meditation. Bland de följande delarna, Mystikern, Praktikern, Den vise, innehåller Praktikern ett kapitel med undertiteln ”Hur skall en kristen leva?”. Här ges råd till ett stort antal mycket olika adressater ur alla samhällsklasser.
Del elva har ett kort kapitel om Bernhard och jungfru Maria. Hon ses som ”nådens förmedlerska”, eller med Bernhards metafor ”nådens akvedukt”. Påven Pius X:s encyklika Ad diem illum, med anledning av femtioårsjubiléet av dogmen om jungfru Marias obefläckade avlelse, fokuserar just på uppgiften som nådeförmedlerska. Påven citerar uttryckligen Bernhards metafor, vilket är märkligt då denne ju i likhet med Thomas av Aquino motsatte sig immaculata-tanken.
Pater Terstrieps bok är inte lättläst och man kan inte ta den till sig genom en snabb genomläsning. Texterna måste ”idisslas” (ruminatio) för att citera den helige Benedikts ord om hur man skall läsa den Heliga skrift. Jag kan inte annat än lovorda författaren för detta magnifika verk, som jag hoppas skall få många läsare!
Sven Heilo
